Varför vill så många ”skriva en bok”?

Nu har dimmans tid kommit och allt är insvept i detta kalla gråfuktiga. Jag är väl ”glad” över att den kom så sent i år, men nu är nu och det här med sent är inget att hämta glädje ur. Och jag är trött, det märkte jag knappast under solskensdagarna, men nu vet jag att jag varit det ett tag. Arbetet hopar sig på ett nästan mystiskt sätt. Uppgifterna ramlar liksom in från sidan. Att jag har fem sidoarbeten får jag förstås skylla mig själv för, men det brukar gå att sköta allt rätt bra – tillsammans med nöjena, som ju också tar sitt. Men kanske ligger orsaken till mitt trötta missmod inte bara i väderomslaget utan också i en skrämmande dålig novellantologi som jag har åtagit mig att läsa och recensera. Antologin består av en, som det verkar, ändlös rad av texter kring ett i förväg bestämt tema, en av dödssynderna. Kanske rör det sig om bidrag till en tävling och det som finns mellan de grällt lysande pärmarna ska väl i så fall vara de bästa, de ”vinnande” bidragen. Texterna åbäkar sig krampaktigt kring det förelagda temat och flosklerna flödar. Om jag ska sammanfatta alla texter jag hittills läst med en fras, så lyder den så här: ”En person i dyrbara kläder av noggrant namngivna märken begår en rad elakheter och blir på slutet snäll – eller inte.”

I de väl tilltagna porträtten av dem som skrivit kan man exempelvis läsa att de är ”nyfikna på allt”, att de arbetar som ”kreatörer” eller inom ”marknadsföring och copy” och att ”skrivandet är en ständigt pågående process” för dem. Och: ”Att inte skriva finns numera inte på kartan, det är en livsstil.”

bild-43

Efter varje sådan här läsning måste jag skölja hjärnan ren med en riktig text. Igår kväll glömde jag att gå igenom denna tvätt och då fick jag mardrömmar, som efterlämnade en känsla av att ha ätit enorma mängder av undermåliga sötsaker. Och nu sitter jag här och frågar mig varför det är så många som egentligen inte kan skriva, som till varje pris vill ha sina texter utgivna mellan helst skrikigt kolorerade pärmar.

17 kommentarer till “Varför vill så många ”skriva en bok”?”

  1. Bodil, jag kunde inte låta bli. Jag letade upp och fann att antologin du talar om ingår i en serie, och att de utges av ”ett ungt förlag med utgivning inom personlig utveckling och sund livsstil. Vi brinner för berättelser som berör, gärna personliga berättelser om livserfarenheter, insikter och hur man överkommer hinder.”
    Eftersom populärkulturen idag är huvudfåran i Europa – tänk bara på radioskvalet med alla infantila ”sånger” – så är det självklart att det också blir så med ”litteraturen”. Det utgivande förlaget staplar klichéerna redan i sin självbild: ”personlig utveckling”, ”sund livsstil”, ”berör”, ”insikter”, ”överkommer hinder”. ”landade en vision” etc.
    På förlagets hemsida presenterar man några referenser, bland annat från en ”Coach, mindfulnessinstruktör” – och har därmed klargjort vad som gäller.
    Herregud, låt barnen leka, men kalla det inte litteratur! Det skulle jag vilja säga till dem. Vår tid är mer än överlastad av banaliteter, infantilitet och skval. Det är hög tid att uteslutande ägna sig åt verklig litteratur, den du säger att du måste läsa före sömnen för att inte drabbas av mardrömmar. En bra metod!

  2. Hej Thomas,
    den här boken ska jag alltså skriva en sådan där btj-recension till. Och ja, jag har också sett förlagets hemsida med mindfulness och coachande hit och dit. På den sidan upptäckte jag att detta var den första dödssyndsboken och att det alltså kommer sex till. Därför kommer jag att efter min recension av det här moset att undanbe mig ytterligare böcker ur serien. Jag klarar det inte, jag blir arg och jag mår illa.

    Jag är inte säker på att det här är barn och lek. Detta är något djupt destruktivt och borde inte spridas, allra minst till unga människor.

    I förordet skriver Robert Wells: ”Att ha fingertoppskänsla och bolla med både publik och vänner är en självklar regel.” I övrigt är han emot pekpinnar men pekar i nästan samma andetag snabbt ut ”avarter” – bland managers. Haha, den här boken kretsar alltså kring dödssynden högmod och den enda lyckade högmodstexten är Robert Wells väl helt omedvetet högmodiga inledning!

  3. Väldigt vad ni är hänsynsfulla. Det må vara en dödssynd men jag blir väldigt nyfiken på förlag och bok. Att döma av vad ni skriver verkar det vara precis sånt som jag skamlöst frossar i (frosseri) och förmodligen innerst inne tänker att ’så är i alla fall inte jag’ (högmod). Om ingen vill skriva ut förlagets namn kan ni väl maila mig, det här måste jag få läsa…

  4. Bengt, här kan du frossa hela kvällen: http://www.synder.se/ariton-forlag/

    Hoppas du förlåter mig Bodil, att jag sätter förlagets namn här.
    För övrigt tror jag du har rätt, det här är på blodigt allvar och det är vår tids melodi. Jag hade bett BTJ fara och flyga, det gjorde jag förstås redan för många år sedan, när de sänder avfallsprodukter till seriösa lektörer. Det beror i sin tur på att deras medarbetare i Lund själv pendlar mellan analfabetism och banaliteter.

  5. Thomas, det går bra. Jag hade tänkt ”avslöja” förlagets namn, när jag såg Bengts fråga. Men du var snabbare. Det konstiga med Btj är att företaget eller de som arbetar där inte verkar se någon principiell skillnad mellan sådant här och verkligt stora författares verk.

  6. Och ändå är det så Bodil att BTJ säger nej till många som kickar böcker dit för lektörsbedömningar. Det finns och har alltid funnits en gallring. Men böcker som de du skriver om ska uppenbarligen slippa igenom och bli seriöst bedömda och jag tror inte jag gissar fel om jag säger att de också kommer att köpas in av biblioteken (där nivån är ännu lägre än någon av oss egentligen vill tro, i drivorna av deckare och självhjälpsböcker)

  7. Tackar, tackar. Förlagets hemsida och anknutet material räcker för mig, åtminstone idag. Visserligen lockar chansen att få läsa ”erotiklegenden Ylva Maria” för 200 spänn (vällust) men jag tror att jag kan använda pengarna till något bättre (girighet).

    Förlaget har givit ut 34 böcker! Jag vet inte så mycket om förlagsbranchen men antar att det innebär att man måste trycka, producera och distribuera böckerna. Helst också marknadsföra dem även om den handfull riktiga författare jag har haft äran och nöjet att komma i kontakt med samfällt påpekar att det brister på just den punkten. Men någon måste ju bekosta det hela. Jag vet ju hur t.ex. Thomas tar hand om hela processen själv, delvis i samarbete med sin familj, och tar upp intresseanmälningar och förhandsbetalningar men ändå knappt lyckas få processen att gå runt. Beundransvärt. Säljer alltså ”Ariton” så mycket bättre? Eller finns det sponsorer i bakgrunden? Om det verkligen är fråga om en försäljningsframgång undrar jag vad det egentligen säger om läsekretsen.

    Akademibokhandeln i Stockholm har öppnat en specialavdelning fär ”Kvalfack”. Jag skrev om vad jag förväntade mig att finna där på http://www.flarnfri.blogspot.se/2015/11/facklitteratur.html . Dödssyndslitteraturen kunde kanske sorteras in under rubriken ”Kvalskön” även om det verkar litet s/m 😉

  8. Desto värre, Thomas, om detta är frukten av ett urval. De flesta texterna i ”Högmod” verkar för övrigt vara skrivna efter samma mall. Möjligen kommer skribenterna från samma skrivarskola eller så är skrivarskolorna (med några undantag) likadana.

    Hittills är det bara en berättelse som jag uppfattar som dräglig, för skribenten vet vad ordet ”högmod” betyder och dessutom behärskar han de ord han använder. Lustigt (olustigt) nog presenteras han på ett helt annat sätt än de övriga som det fjäskas vitt och brett med. Så här börjar texten om honom:

    ”Dag Sandahl, född 1948, har varit präst i Kalmar och på norra Öland samt är därtill docent vid Lunds universitet. Intrycket av tristess förstärks av att han mest skrivit i kyrkliga och teologiska ämnen – bortsett från bokanmälningar i tidningen Östra Småland.”

    ”Intrycket av tristess förstärks…” ??? Det här är inte bara korkat, det är också motbjudande. Är det förläggaren som talar så här?

    Tack Bengt för din kommentar! Ja, här kan man verkligen undra vad det är för mekanismer som ligger bakom. Vem sponsrar sådant här elände? Och vem köper böckerna? Vem läser dem?

    ”Kvalfack”? Kvack?

  9. haha kul att texten om förlaget inleds och avslutas med samma mening, som för att sluta den sunda cirkeln

  10. Hej Alex!
    Några av berättelserna i ”Högmod” har inslag av misshandel – hör väl till ”sund livsstil”, kantänka. (Skickar dig min sågning via mail.)

  11. Tack till Bodil och alla inblandade för intressant diskussion.
    Jag tror ju kanske att det alltid sett ut så här. 1910 års antologier kring liknande teman var säkert litterärt och stilistiskt exakt lika undermåliga. Nytt är väl bara det inflationära, nästan desperata språkbruket – vimlet av ”visioner”, alstrade av ”kreatörer”. På ett alltigenom oironiskt vis kan jag finna det en smula rörande att så många av våra samtida tar sig tid för något så anakronistiskt som att foga samman ord och meningar till text. I det finns väl egentligen något hoppfullt – folk försöker formulera en erfarenhet. Det som är underligt är att inramningen så ofta måste vara så bombastisk: det räcker inte med att skriva, ”kreatören” måste utöver orden vara iklädd något slags luciakrona av glittrande epitet – och i slutänden är det de där epiteten (”livsstil” etc) som vi förväntas applådera, snarare än texterna. Är inte dagens ”kreatör” motsvarigheten till 1800-talets småborgare (apotekaren i ”Madame Bovary)?

  12. Jens, visst kan man tycka att det är rörande på något vis, men det kräver ett visst avstånd till de konkreta texterna, ett visst mått av glömska. Nu är det bara några dagar sedan jag läste de tjugotre (ok, jag läste inte alla till slut, men jag läste något i alla) i samlingen ”Högmod”, så jag har ännu inte nått den lugna upphöjdhet som ett sådant synsätt kräver. Jag är fortfarande i den arga, desperata tvättfasen. För säkerhets skull har jag bett bibliotekstjänst att inte skicka mig några fler dödssynder. (Betänk för övrigt att boken jag fick mig tillsänd direkt före ”Högmod” var Stasiuks ”På vägen till Babadag”. Här kan vi verkligen tala om ”högt och lågt”!)

  13. Liebe Bodil, jag kanske uttryckte mig slarvigt. Falsk generositet är väl bara en täckmantel för arrogans. Och man ska vara försiktig med orden, särskilt i dag. Så det är bättre att kalla skräpet för skräp, än att nedlåtande mumla om hur rörandet är. Ändå tycker jag att fenomenet är intressant – och faktiskt i någon mån just rörande. Att skriva är, liksom att läsa, en så ensam syssla. Och framförallt något som går på tvärs mot vår tids kult av effektivitet och ”visioner”. Och ändå är det så att ju mer litteraturen tynar bort, ju mindre betydelse vi tillmäter den sortens komplexa skapelser som text alltid är – desto fler drömmer om att ”bli författare”. Och det är ju inte folk i marginalen som hyser dessa drömmar, utan framförallt samtidens stora hjältar: ministrar och bankfolk, ”kreatörer” och PR-agenter. De vill skriva – och förstår inte att det är oförenligt med den livsstil de förkroppsligar. Som en vegetarian som varje dag tvångsmässigt går och plockar på sig en ny salami i charkdisken. Kanske det jag kallade rörande…

  14. Det mest tydliga med den sortens böcker du nämner Bodil, är väl att de är uppkopplade till ett stort projekt, Det är inte das ding an sich. Det är kurser, föredrag, små konsultuppdrag, gruppövningar och gud-vet-vad, som ingår i konceptet med att skriva den här sortens böcker. Man kan bli en föredragshållare som tjänar 18.000 per själv-hjälps-föreläsning. Man har helt enkelt en affärsidé. Fast man är så snäll och hjälpsam.

  15. Det blev en intressant och faktiskt djuplodande diskussion efter Bodils uppgivna suck över skräplitteratur som hon tvingats läsa till Jens funderingar över det mänskliga (rörande?) i att effektiva och framgångsrika samtidsmänniskor går på tvärs emot sina ideal genom att uttrycka sig i dålig litteratur. Men jag kom att fundera över teknikens roll i det hela. Genom Internet och datorer har det ju blivit oerhört lätt att publicera sig själv. Flera tjänster för att trycka sina alster ”on demand” finns ju också och ett otal bloggar som pluggar dem. Tittar vi på andra konstarter blir intrycken delvis annorlunda. Förr i världen fick tydligen engelska flickor lära sig grunderna för akvarellmålning.Jag vet inte om det förekommer idag men överhuvudtaget ser vi inte marknaderna överflödas av pretentiös amatörkonst. Tekniken finns inte. Det finns den kanske inte heller för konsthantverk men det är ett annat område där ambitiösa amatörer dränker oss i lerklumpar, träskedar och tygstycken i de mest förvånande former. Ofta med en termin på Konstfack i bakgrunden och långt rakt hår ovanpå ylletröjan.

    Värst är det emellertid -enligt min elitistiska uppfattning- med nutida underhållningsmusik. Där har tekniken haft ett alldeles avgörande inflytande genom att skapa en gigantisk efterfrågan, först genom ”walkmen” och liknande, sedan via kasettbandspelare och mp3spelare till dagen strömmande telefon.Nutidsmänniskans självvalda autism möter informationsteknologi on speed. Detta aldrig upphörande lyssnande kan naturligtvis av rent kvantitativa skäl inte fyllas med kvalitetsmusik utan kräver laviner av skrän och skräp för att det inte skall tystna i lurarna, ivrigt producerat av talanglösa artister in spe som skriver ”egna låtar”.

    Egentligen tyckr jag att musikens degeneration -förruttnelse- är det värsta. Hunnen så här långt i tankegången började jag nästan känna en aning sympati för högmodsförfattarna men nyktrade till när jag läste Gabi B:s kommentar. Det blir inte så rörande om man ser det som en medveten del av ett förtjänstbringande projekt.
    Fast smart – i motsats till oss lättlurade konsumenter.

  16. Jag håller fast vid min uppgivna suck. Det var en hemsk upplevelse att läsa dessa texter som varumärken och floskler strömmade igenom. Men det allra mest motbjudande är ändå skribentporträtten. De flesta, nästan alla, är lismande och fjäskiga. Alla skribenterna, nästan alla menar jag, beskrivs som flashiga kreatörer inom copy och poppy, som blandar ett hälsosamt liv med management och författardrömmen, som kommer att besannas i novelltävling efter novelltävling med vinnande ingredienser som kärlek och spänning. Men så finns den här prästen – för övrigt den enda som förstått och lyckats definiera vad högmod är – och då blir det på ett annat sätt. Så här börjar den otäckt sunda livsstilsexperten sin text om prästen:

    ”Dag Dandahl, född 1948, har varit präst i Kalmar och på norra Öland samt är därtill docent vid Lunds universitet. Intrycket av tristess förstärks av att han mest skrivit i kyrkliga och teologiska ämnen…”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *