Jens, alles Liebe aus dem eisigen Süden.

Jag skrattar generat åt din slutkläm. Inte för att jag kände mig träffad av ”hen”, men väl av det andra budskapet. Igår var jag hos frisören – samme man jag alltid går till. Han är född i Sverige men ser inte riktigt ut så. Han berättade om de brandtal mot normkritiken han brukar hålla på sina barns skola, tal som verkar gå ut på att dagens unga inte får förvägras vad vi växte upp med. Till exempel psalmsång. Han hotade med konsekvenser om normkritikerna tänkte utsätta ”Den blomstertid nu kommer” för normkritik.
Läget i Sverige, wie wohl überall in Europa, är spänt. Och de skenbart mest teatraliska gesterna rymmer ofta en kärna av sann frustration.
Det här med att kvinnor, i fritänkandets namn, ska stängas in, reduceras och krympas, och i största allmänhet frihetsberövas är oacceptabelt. Jag håller verkligen med. Du kallar det ”hyckleri”, och det är det förmodligen också. Men man kan också se det som en fatal provinsialism. Vi har levt så länge in en självbelåten bubbla där bara vi – och vårt sätt att leva – varit normen. När vi sen tar ett tafatt kliv utanför den bubblan tror vi – med en blandning av naivitet och arrogans – att allt som finns därute är ungefär lika ”bra” och av samma kvalitet.
För att förstå att det inte är så måste man släppa provinsialismen. Och arrogansen. I det ögonblick man tar andra på allvar ställer man också krav på dem. Och då finns det en gräns för toleransen.
Det hoppfulla i det du skriver är ändå att de som är yngre förmodligen kommer att hantera allt det här bättre än tidigare generationer.
Alles Liebe aus der Novemberkälte des Nordens

Så här: förutom att själva termen ”normkritisk” stör mig, så har jag en känsla som gränsar till visshet när det gäller denna normkritiks ambivalens. Jag nämnde inte för inte den normkritiska ”toleransen” mot burka, niqab, chador etc. Jag har läst lite mera nu och jag ser att det inte är ovanligt att kombinera denna normkritik med en mycket vek hållning i förhållande till de här plaggen som endast bärs (skall bäras) av kvinnor. Det är hyckleriet och de dubbla måttstockarna jag vänder mig emot.

När jag läser det du skriver så jag tänker jag att unga människor ofta vänder sig emot att bli styrda – i vilken riktning det vara må – av de äldre generationerna. Om skolan säger att de ska förhålla sig ”normkritiskt”, så sliter de sig åtminstone på rasterna. Detta får mig att tänka på en svensk tonårskille jag ibland träffar här i Zagreb. En gång frågade jag om han använder pronomenet ”hen”. Han skrattade och sa ”nej, det gör jag inte mer än kanske på skoj. Det är mest äldre människor som använder det ordet.” ”Du menar sådana som är över 30”, undrade jag. ”Ja, kanske eller över 35”, svarade han.

Jag som har ett minderårigt barn och dessutom lever i en av världens förmodligen (på pappret) mest normkritiska enklaver, det exklusivt segregerade Södermalm – jag ser aldrig till de här sakerna i verkligheten. På gott och ont, tycker jag. Jag är glad att vissa saker aldrig förändras och att förbluffande många barn högt upp i åldrarna i någon mån tror på jultomten – det tycks mig som en förutsättning för att senare i livet ”tro” på litteratur eller teater. Men jag är också bekymrad över hur lite som förändrats sen vi själva växte upp, pojkar förväntas klå varandra blodiga i den korta pausen mellan normkritisk matte och fritänkande syslöjd, flickorna förföljer fortfarande varandra med samma utstuderade psykiska mobbning som i Jantelagens snöigaste barndom.

De vuxnas uppgift är då att åtminstone överväga alternativ. Felet är väl att man i valet mellan rimliga och extremistiska reformer alltid ivrigt väljer det senare. Jag håller med Thomas också, formuleringarna i Burlöv är lika patetiska som verklighetsfrämmande. Men jag tror, som sagt, att på alla de skolor där detta – i teorin – praktiseras finns det utanför klassrummen klädhängare där man hänger av sig normkritiken innan man går in och gör det man alltid gjort. På gott och ont.