André Glucksmann

Jag har fått veta att en av mina hjältar eller ledstjärnor från förr, André Glucksmann, är död. Meddelandet och medvetandet om det kastar ett blixtljus över mina dagar i Greifswald, DDR, i början av 1980-talet. Jag ser hans bok Kokkepiken og menneskeeteren. Et essay om forholdet mellom staten, marxismen og konsentrasjonsleirene. ligga på det låga soffbordet i min norske kollega Jans rum. Han försvann ju plötsligt och under dramatiska omständigheter från Greifswald och lämnade mig kvar som enda västeuropé eller enda ”spion från Kapitalismen" i Greifswald. När han försvann hade jag just lånat ” Kokkepiken og menneskeeteren”, så den blev på detta sätt min och är ännu min, även om den nu finns i Sverige. Jag läste den frenetiskt, jagad av det som omgav mig. Jag hade ju bara hemliga vänner, som kanske inte alltid var riktiga vänner och jag var ofta förtvivlad och galen i min dagliga gärning som svensklektor på ”Sektion Nordeuropawissenschaften” på Hans-Fallada-Straße. En dag stack jag till exempel med ett häftstift i ett obevakat ögonblick (trodde jag i alla fall) ut ögonen på Breznjev på den där anslagstavlan med texter om ”antifaschistischer Schutzwalls” nödvändighet och liknande ting, som fanns bredvid det alltid låsta biblioteket. Jag fattade inte då att det var självklart för alla vem som hade stuckit ut ögonen på besten. Men den gången hände inget, inget förhör, bara tystnad. Ur Glucksmanns bok minns jag ännu den här raden, ja, jag minns den alltså inte helt språkligt rätt, min norska är inte av det slaget, men jag minns innehållet: ”For de russiske konsentrasjonslejer var der intet Russel-tribule…” (Rätta gärna till norskan här!) Hans bok blev min ledstång, som jag stödde mig på, när den omgivande kompakta propagandan försökte äta sig in i mitt sinne.

Idag har jag läst Ruth Löthmarkers text om André Glucksmann och jag vill citera ett avsnitt ur den, nämligen det som ankyter till ”Kokkepiken och menneskeeteren” och i en förlängning till mitt liv i DDR. Sammanhanget är ett tv-program, där André Glucksmann och Bernard-Henri Lévy plötsligt når utanför en trängre krets:

De böcker som Pivot tog upp till diskussion var Glucksmanns ”Kokerskan och kannibalen” och ”Les Maîtres-penseurs” (Mästertänkarna) samt ­Lévys ”Barbari med mänskligt ansikte”. Båda författarna hade inspirerats av sin läsning av Solzjenitsyns till franska översatta ”Gulagarkipelagen”. I det Frankrike där kommunistpartiet hade en stark ställning alltsedan andra världskrigets slut och de intellektuella stod till vänster, uppenbarade Solzjenitsyn sanningen om de sovjetiska arbetslägren, en sanning som många känt till men alltid förnekat. På grund av detta radikala brott mot den dominerande ideologin kom de två att betecknas som ”de nya filosoferna” (en etikett som dock aldrig skymtade i deras egna skrifter). Glucksmann klarlade det tankegods som inspirerats av tänkare som Hegel, Marx, Fichte och möjligen även av klassisk teologi, vilken såg jordelivets prövningar som en förberedelse för det himmelska paradiset. Det märkliga mönster som framträdde är att ett arbetsläger inte är ett arbetsläger, att tvångsarbete inte är tvångsarbete, när det anordnas eller sker i socialismens namn.

e7ddd269-1d9d-4e00-81cb-4ba7d8032d3c
bild från programmet

Läs gärna artikeln som helhet: Glucksmann såg den blinda tron i vitögat

Kommentera