Kanske minns någon av er att jag skrev lite om min vän Duilio, il ballerino, här för några månader sedan. Just nu dansar han ”Bajadera” på den stora teatern HNK här i Zagreb. Efter vad jag har förstått spelar han ett slags vildman, vad nu det är, fast jo, det vet jag nog. För ett tag sedan skickade han en bild från sminklogen till sin ”grande famiglia italiana a Zagabria”, som jag ju är medlem i. Och härom kvällen när vi satt på Paolos terrass och åt hans underbara jordgubbstårta och drack hans hemgjorda fruktlikörer – hans limoncello är så god! – berättade Duilio om en ovanlig och liksom delikat prövning han utsätts för i bajadärdansandet.
Det här blir inte helt lätt att återberätta. Risken är att det blir för grällt eller för flamsigt. I alla fall började Duilio så här: Sono molto sensibile. Och så beskriver han den stora lurviga vildmansperuken av syntethår och hur svettig han blir under den. Han skrattar till, rullar lite med ögonen och så fortsätter han ystert utmanande: Men det värsta är att det här syntethåret, som hundratals människor har trätt på sina huvuden eller fingrat på, kommer in i munnen på mig när jag dansar. Han ruskar på sig och gör en gest för att visa hur äckligt det är. Och så släpper han ifrån sig ett konstigt ljud och ser sig illmarigt-lidande omkring, om nu den kombinationen är möjligt. Jag blir full i skratt utan att riktigt veta varför, något pirrar i mig. Och så låter han så där igen. Så låter en kväljning eller snarare en ulkning. Och han säger: Hela tiden medan jag dansar håller jag på att kräkas och de omkring mig hör ljuden från mig: Blurp! Blurp! Hopp, hopp, djärva och vackra steg och språng på scengolvet: Blurp! E sono così sensibile! Han tittar allvarligt och nästan desperat omkring sig och jag är nära att falla av stolen av skratt. Ja, förfärligt, men oemotståndligt komiskt. En dansares yrkesliv bjuder sannerligen på vedermödor som ingen hade kunnat ana.
Det här var intressant att höra! Ibland under en pjäs, opera eller balett hinner jag själv fundera på hur själva skådespelaren/dansaren mår i ögonblicket. Hungrig, kissnödig, trött? Allt det där måste de undertrycka för att göra sin roll. I bästa fallet fyller rollen ut dem så att inga andra känslor stör, men med så fysiska vedermödor som Duilios låter det omöjligt!
Tack Jenny, för din inkännande kommentar! Verkligen stort tack – för jag kände det nästan som om jag hade blivit för drastisk och kanske lite respektlös i min beskrivning, även om jag hade Duilios tillåtelse. Att jag på något vis passerat en tabugräns, oavsiktligt men medveten om risken ändå.