Sladden till min laddare till min dator upplever på en punkt av sin långa längd sedan en tid en gradvis försvagning. (Storknar ni?) Nå, förra veckan fattade jag ett beslut, åkte in till stan till Cvjetni trg och gick in i Mac Store i gallerian där. Jag visade upp min laddare och fick veta att den inte gick att laga. Det visste jag redan, laddaren var med för att jag skulle kunna få rätt laddare i ny version. Ja, de hade en laddare för mig och jag fick ett sådant där typiskt diskret dekorativt macpaket i handen mot en rätt fet betalning. Detta senare var också väntat. Jag kände mig nöjd och välordnad, gjorde några andra ärenden, tog en långfika med Paolo i solkskenet, pratade om tyskars föreställningar om italienare, om Sardiniens skönhet och sedan tog jag spårvagen hem igen. Fram till denna punkt var alltsammans rasande normalt och ”modernt”, men efter att jag klivit in över tröskeln och tagit stegen genom hallen och ut i ”tomrummet”, föll en grottmänniskokänsla över mig. Jag la paketet på en stol.
Nej, bilden ska inte vara ljusare. Detta är en grotta.
Jag kände tydligt att jag hade dragit in ett viktigt byte i boet, att jag och detta byte var i säkerhet innanför gränsen och att det räckte. Nu kan det ligga där, tills det är dags. Dagarna går och jag har inte packat upp det fina macpaketet. Bude, bude, tänker jag vagt. Den gamla laddaren fungerar ju fortfarande och jag känner inte längre någon oro för att den plötsligt ska upphöra att göra det den är gjord för att göra. Paketet ligger ju på stolen och kan alltid packas upp. Ingen kan ta det ut ur grottan.