Ett besök i moskén

Under helgen som gick hade jag besök från Trieste. Alessandra, min bästa väninna därifrån, var här och vi var ansträngningslöst ”överallt” burna av solljuset och milda vindar. Zagreb log sitt vackraste leende och gjorde tveklöst ”bella figura”.

På söndagen tog vi spårvagnen söderut över bron till Hrelić och gick några varv i hettan och vimlet där. Det är alltid hetast just på Hrelić, för det finns nästan ingen skugga. Vi blev svettiga och lite småtrötta och satte oss en stund i en bar. Då kom Ale att tänka på att jag pekat ut moskén – džamija – för henne på ditvägen strax före bron. Den skulle jag vilja se, sa hon, och tillfogade något om sina albanska rötter på fädernet. I Trieste har nästan alla någon sådan här väldigt lång rot. Så vi bröt upp och följde Sava längs nasip fram till bron och korsade floden till fots och stannade då och då och tittade ner i det grönaktiga vattnet. Sedan gick vi ett stycke längs Ulica grada Chicaga och funderade om stämningen kanske var lite amerikansk där. Nej, det var den nog inte. Ganska snart såg vi minareten och sedan hela moskén.

Vi gick fram och kände på de tre portarna till själva gudstjänstlokalen, men de var låsta. Då föreslog jag att vi skulle försöka ta oss in genom de mer profana dörrarna – topp, sa Ale och så gick vi förbi springbrunnen och in genom en vanlig dörr. När vi kom in och tittade åt höger såg vi att det var öppet in till själva moskén, så vi stegade iväg i den riktningen. Men nej, stopp! Några äldre män ropade åt oss att stanna. Vi vände och gick mot dem och när vi kom nära, frågade jag om vi fick titta in. Strängheten vek från ansiktena, särskilt från det ena och detta ansiktes bärare tog ner två slöjor från en hylla och räckte Ale en röd och mig en blå. Vi draperade oss lite fumligt med dem och mannen vinkade till oss att följa honom. Först kom vi till en hylla där han bad oss att ställa våra skor, så vi tog av oss skorna och ställde dem på sina platser. Och så tassade vi in i själva gudstjänstrummet. Vi befann oss enligt vår guide i männens avdelning och jag såg en ung man ligga på knä bakom en pelare. Då och då blixtrade hans mobil till i halvmörkret.

Vår guide sa något om att ta bilder och eftersom jag var mer inställd på förbud än på tillåtelse, så missförstod jag honom först, men se, det var tillåtet att fotografera. Med ett fryntligt leende frågade han efter en stund om vi ville att han skulle ta någon bild på oss. Vi sa ja och så fick vi ställa oss på olika ställen som han föreslog. Vår guide pekade ut kvinnornas läktare för oss, men vi gick inte upp dit, kanske fick han inte och Ale och jag tyckte att vi hade sett nog. När vi sedan kommit ur slöjorna och fått på oss skorna igen skakade vi hand med vår guide och tackade för visningen. Men han hade mer att visa upp. Vill ni inte se biblioteket? Jo, tack. Och så gick vi dit. Vill ni se museet? Ja, gärna.

I det mycket lilla museet fanns detaljer från den gamla moskén som nu är konstmuseum. Först vid moskérestaurangen skildes vi från vår ciceron. Vi gick in i den ljusa luftiga lokalen och slog oss ner någonstans i mitten. Från en högtalare i taket hördes ett svagt mässande, som gång på gång överröstades av sparvarna som satt och kvittrade under taket. Det var öppet åt två håll ut mot trädgården och genom fönstren såg man blommande fruktträd. Jag beställde sarma och Ale tog ćevapi. Vi drack vatten och sedan bosniskt (turkiskt) kaffe. Efterrätterna såg lockande ut, men ingen av oss hade plats för det. Drugi put. tänkte jag. En annan gång.

sarma