En patetisk sjukjournal

Denna fredag tornar upp sig på ett illvilligt och brutalt sätt. Ganska krävande lektioner ligger framför mig både på förmiddagen och eftermiddagen och jag är fortfarande kränkt av hosta, igenbommad av förkylning och ”feber”. Det är nämligen så att när jag är förkyld så är det allvar, där kan både män och kvinnor slänga sig i väggen. Och dessutom är vädret elakt, kallt regn och sedan snöblandat. Och nordanvinden ligger på på ett obehagligt halvstarkt sätt.

Och jag är på ett helt meningslöst sätt arg. På vem? Kanske på min egen svaghet? Jag skulle nog hellre vilja vara stark rent fysiskt än mycket annat man kan önska sig. Nu är jag inte det, i alla fall inte så stark som jag vill. Och den här texten låter ana att jag dessutom är lite barnslig. Vet jag inte att det finns hur många som helst som har det värre, ja mycket värre än jag? Jo, det vet jag, men tro mig, det är inte sådana saker det handlar om – här. Kanske är det fråga om en – delvis omedveten – besvärjelse: Om jag berättar så här trist och patetiskt, kanske jag blir frisläppt ur det här tillståndet? Hur primitiv är jag? Har jag kanske feberfeber?

Så här ser världen utanför sovrumsfönstret ut – ack!

bild-5

Och jag väntar utan minsta tålamod på att det ska bli sen eftermiddag, för då, då… ska jag göra ingenting. Bara ligga raklång och titta ut ur huvudet. Och kanske lyssna till golvplankornas knarrande, för där i lägenhetsbotten finns, har jag upptäckt, några berättelser från min senare barndom instängda. Jag minns The Night the Bed Fell on my Father, åtminstone som titel och händelseskiss, och jag minns The Quarry, skräcken under den skenbart lugna idylliska stämningen… Var är de berättelserna?

3 kommentarer till “En patetisk sjukjournal”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *