Nu lever vi i underbart soliga vårdagar här. Igår skulle jag till posten med diverse papper och solskenet gjorde att jag bestämde mig för att ”göra en utflykt” österut längs min spårvagnslinje, en utflykt till postkontoret som ligger ”bakom” hållplatsen Ivanićgradska inte långt från den intressant brutala dominikanerkyrkan.
Jag häpnar varje gång jag kommer hit när jag ser den här underliga jätteskalbaggen som stegrar sig mot skyn, men i det strålande solljuset är allt vackert.
Framför kyrkan tog jag av in bland bostadshusen och gick utmed en gata jag inte vet namnet på. Trottoaren var uppgrävd och det hände mycket där. Jag klättrade över en jordhög och vek av åt höger in på en gata som heter något med ”polje” (fält). Inne i mig bodde en känsla av eufori: Detta är världen, detta är livet! Solen gick med mig. Och så fick jag syn på trappan som leder upp mot det lilla torget, där posten finns. Jag gick uppför trappan in i det gamla Jugoslavien, som ju är så bra, just för att det inte längre finns eller hur ska jag säga? Det som är kvar har ingen makt att befalla eller styra. Bara drömmen är där.
Jag gick utmed ett blått räcke och i fjärran såg jag Zagrebs ”hemberg”, Medvednica. Och himlen var så blå. Inne på postkontoret var det fullt som i gamla tider. Posten lever. Kön ringlade sig genom de två små rummen. Folk pratade högt, någon försökte smita förbi, men fick en tillrättavisning. Min postkassörska vägde mitt tjocka och mitt tunna kuvert fyra gånger var, vet inte varför, men jag såg att hon gjorde det med stor energi och målmedvetenhet och efteråt tänkte jag att ”det är förstås så man gör”. För tydlighetens skull måste jag tillägga att vågen inte alls står särskilt nära denna kassa.