Detta ljus. Denna höga blåa himmel. Och ändå förvånas jag lite över att detta kan ändra allt. Så fort solen är oskymd och himlen visar sitt blåa försvinner tunga tankar, slöhet, missmod och jag går längs gatan som om jag gick omkring inne i en lycklig barndom eller ungdomstid. Och nu har solen lyst över Londi och mig i dagar och dagar. Så här ser det ut där vi går:
Ni ser baksidan av ”mjölkkiosken” Mini mljekara Veronika som jag pratade om nyss och i den fula plåtklädda byggnaden snett bakom – eller framför – finns affären Union och baren Polo och längre fram är parken med denna smreka som inför julen förvandlat sig till bor. Blir ni gripna? Inte? Och ändå vill jag med stark röst säga er att här kan man vara mycket lycklig.
Det här är Rapska ulica. En del av husen är lite slitna, men jag är ganska säker på att insidorna kan erbjuda skydd och hemkänsla. Och går man ut på gatan, så blir man under dagar som denna mottagen av solen. Jag känner en i det här närmaste huset lite grann. Hon städar på Konzum och har en raggig hund och ibland går vi en bit tillsammans alla fyra. Hon är också glad åt solen och guldet i björkarna.