Agaven

En lukt kan ibland definiera en plats tydligare än det som syns och hörs. Lukten tränger sig på, även om den råkar vara svag, ja, egentligen på ett särskilt sätt just om den är svag. Vi är inte säkra på vad vi känner, vet kanske inte ens att det rör sig om en lukt, men vi känner av den underjordiskt eller undermedvetet. Den går in i oss.

Om morgnarna och kvällarna, kanske särskilt om kvällarna, när Londi och jag gick uppför backen från lavendelhuset i Vrboska, anfölls jag så gott som alltid av ett ögonblicks missmod eller kvalmighetskänsla just när vi kommit förbi hörnet med den stora prunkande oleandern. Vad var det? Strax blev förnimmelsen tydligare och jag insåg att det var en lukt. Är det en gingko? tänkte jag då. Gingkons frukter luktar ju som härsket smör eller något annat upplöst och olustspridande. Det är därför det är ovanligt med hongingko i stadsparker.

Jag talade om denna sötruttna lukt med människorna i lavendelhuset och fick veta att det är den döende agaven som sprider denna vanlukt.

Vid nästa runda stannade jag vid agaven. Ja, lukten var där, vilade över platsen. Jag såg upp på den jättelika växten. Den långa stjälken pekade grå och stel snett upp mot himlen och ”bladbuketten” befann sig i ett brant förfall. Jag föll i ett slags andakt blandad med skräck och lukten kröp in mellan hud och själ. Platsen, den trånga gränden invid muren där agaven hade sina rötter, var helt försänkt i denna dåsigt dävna stillhet, ett stumt grävande inåt. Här händer inget mer, här händer inget mer… Den döda agaven är platsens ande. Dess utandning präglar gränden.

2 kommentarer till “Agaven”

  1. Den utandningen gick genom märg och ben ända upp till mig.

  2. Jag kände ett slags vördnad inför den här väldiga varelsens – dolt – dramatiska död.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *