Sista kvällen med ”kratke priče”

Sista kvällen med ”kratke priče” började med en lång intervju med den amerikanske författaren David Vann, där han med ett slags krypande upphetsning i rösten – då och då avbrytande sig själv med besynnerliga inårvända skratt – berättade om den inspiration han till sin kortprosasamling Legend of a Suicide fått ur den egna familjens alla självmord och Alaskas stora natur. Särskilt faderns självmord, när han själv var tretton år, har satt djupa märken i samlingen.

Nyss googlade jag David Vann och läste där att han är född på den aleutiska ön Adak i delstaten Alaska. Jag läste vidare att ”Adak” kommer från det aleutiska ordet ”adaq”. Adaq betyder far.

Jag tror inte att jag vill läsa Legend of a Suicide, för mig var det helt nog att höra David Vann tala om boken. Med det menar jag inget nedsättande om den utan att jag tror att jag fick ett tungt ”komprimat” av den genom det David Vann sa och skrattade: ”Haha!” ilar det längs ryggraden.

Efteråt tappade jag koncentrationen och jag minns bara brottstycken av de övriga författarnas läsningar, så jag låter bli att orda om det. Som avslutning stod så de flesta av medarbetarna i festivalen på scenen och lät sig applåderas.

Daniela och jag avrundade sedan kvällen med ett glas på Kino Europa, där Animafest pågår som bäst. De andra gick åt andra håll. Men vi satt inte så länge, så vi lyckades båda haffa sista spårvagnen i varsin riktning. Och kort därefter gick Londi och jag under lindarna i parken här och jag kände på den tunga drömframkallande lindblomsdoften att nu är vi inne i månaden lipanj.