Ja ursäkta. Jag skall aldrig göra så mer. Vill ni veta något om den balanserade budgetens multiplikatoreffekter är det bara att höra av sig.

Här är en harmsen recension i Svenskan:
http://www.svd.se/kultur/litteratur/sodergran-overlever-gripenbergs-attentat_34926.svd

Lägg märke till den melodramatiska rubriken.
”Irene” var ju som bekant Edith Södergrans mellannamn. Men man får inte bli personlig med ett monument. Då går det så här:

”Om det åtminstone hade ­varit fråga om aggressiva lustmord, om en protest mot det högspänningsladdat innerliga och nietzscheanskt heroiska i Södergrans diktning! Men det är inte så, såvitt jag kan se, utan Gripenberg nöjer sig med att skriva in sig själv i Södergrans diktning, varvid denna framstår som oändligt överspänd och patetisk. Varför? Är inte Edith Södergran tillräckligt cool? Nej, det är hon förstås inte, tidigt dödsmärkt som hon var, men hon kunde fan ta mej skriva poesi så att håret på underarmarna reser sig på en, om man nu inte bestämmer sig för att vara så ironiskt distanserad som Catharina Gripenberg och ute efter att ta ner denna poe­si på jorden.”

Vilket så klart är ett sätt att läsa. Själv tycker jag att stämpeln ”ironiskt distanserad” inte alls gör Gripenberg rättvisa; lika gärna kan man kalla tonen hos henne ömsint. Precis som Bodil skrev i förra inlägget tycker jag att det är erstaunlich att en så ung poet är så sömngångaraktigt ”säker”. Hon har ett fantastiskt gehör. Man skulle kunna lyssna på den här rösten i evigheter…

Efter angreppet i Svenskan försvarades hon klokt och initierat här:
http://hd.se/kultur/boken/2007/05/08/att-hitta-hem-i-spraaket/