Jag vet inte hur många hemstäder ni har. Jag har flera och jag tänker inte räkna eller räkna upp dem nu. En av dem är i alla fall Brno. Kanske har jag ingen rätt till den här staden, men det har man ju ändå inte till hemstäder. ”Rätt till” och ”hemstad” bor på olika planeter. Här har mina barns far sina rötter och kanske knyter han nu om trådarna. Här har jag då och då genom åren satt mina fötter, i sällskap eller ensam eller något däremellan – någonstans är jag ju alltid Kraka.
Nyligen gick jag på Brnos gator igen. Glatt och obekymrat, som man kan göra när man inte vet vad man ska hoppas eller önska sig. Jag förstår stadens välvningar och sänkor utan att kunna rita upp dem. När jag går över huvudtorget får jag numera känslan av att befinna mig i ett Zagreb i miniatyr, eller ”miniatyr” är kanske överdrivet, men låt mig kalla det ett ”lite mindre Zagreb”. Náměstí Svobody är en lite nättare syster till Trg bana Jelačića. Inne i gränderna känner jag att detta är en stad att leva och kanske lida i och uppe på Špilberk kan man lätt bli övermodig, fast den här gången var jag inte där. Brnos rötter sträcker sig ner i förhistorisk tid och jag vill minnas att här också finns katakomber från romartiden. En kväll för många år sedan satt jag i vinkällaren Malá Eliška vid en droppande vägg och kände mig mellan lust och olust länkad till katakombtiden. Om det nu funnits en sådan tid.
Jag vet något om grönskan och vida uppdämda vatten strax utanför staden och jag ser en slingrande väg utmed ett stort vatten framför mig.
Och här är några bilder som jag håller lite löst i och låter tala för sig själva eller med vem de vill. Det ni känner igen, känner ni igen…
Blir nyfiken. På vilken som var din barndoms fysiska stad.
OK, jag får väl vara tillmötesgående: Stockholm (eller snarare Bagarmossen), Göttingen i Tyskland och kanske mest Varberg.
En underbar tanke som jag kommer att ta till mig. Jag skulle inte ens kunna svara på Cecilias fråga, då jag flyttade så ofta (och fortfarande gör det). En härlig resa verkar du vara ute på i alla fall. Tack för fina bilder och tankar som alltid.
Hej Gustaf – tack, nu är jag hemma i Zagreb igen och ska väl ”ligga still” ett tag framöver, möjligen blir det någon tur till Trieste…
Får man fråga vad Fröken Bodils känsla för Trieste egentligen består av..?
Hälsar en som skulle vilja följa med.
Hej Christer,
Trieste är min framtida drömhemstad. Jag tror att jag skulle kunna leva där för havet, för Cavana, för Canal Grande, för Caffè San Marco, för vännerna jag har där… Och där skulle jag kunna vara vuxen när det gäller språket. Här är jag alltid ett slags konstigt barn som uttalar ord medan andra förvånas…
Trieste är också lite lagom litet utan att vara föör litet.
Men det kanske inte är detta du menar…
Vilken underbar dröm du har,Bodil. Den skulle kunna vara min. Men språket? Ja,jag förstår det, men skulle nog inte våga tala.