Syrenen är ju ett slags symbol för den svenska försommaren, gärna tillsammans med äppelblom vid en röd stugas vita knut. Den är en symbol för den där vackra, sköra tiden som alla älskar och som försvinner så snabbt.
Här i Sigečica blommar syrenen nu och ingen verkar särskilt rörd över dess blomning; det är för många andra buskar och träd som blommar ymnigare och starkare. Kanske är det bara jag som ser den.
Vi sitter på bänken i parken, Stanko och jag, och Londi ligger vid våra fötter. Stanko räcker mig en tusensköna och lär mig ordet ”latica”, blomblad. Jag ser att lindarna redan vecklat ut sina löv. När hände det? I förrgår? Förra helgen? Linden är ju de här trakternas hjärtträd och detta inte för lövformens skull utan för något annat och djupare. Ännu är det långt till lipanj, lindens blomstermånad, och det ger en speciell glädje att veta det. Ännu travar vi på bland trava i travanj och världen är så grön så grön.
Jag tror bestämt att solen lyser på ett särskilt sätt på Londi, på den londa hunden, som tassar fram längs stigen i gräset. Är det kanske en vertikal gloria man ser här på bilden?
°-°
PS Det blir några dagars stillestånd här, men snart är jag tillbaka. Vidimo se!