Jag uppfattade inte restaurangen som en hyllning till fascismen, men de lekte med attribut som en svensk krögare skulle undvika, vilket jag tyckte var kreativt och kul. Många turister och även stockholmare besöker t.ex. E-Types vikingarestaurang i Stockholm. Jag har fått höra att det är en kul upplevelse.

Det som intresserade mig med Lviv var det Habsburgska arvet. Det var inte bara turister som jag utan även ukrainare, även om jag förstår att lokala undviker det. Inte för inte finns begreppet turistfällor. Samtidigt att göra turistiska saker ingår i resenärens uppgifter.

Restaurangen, liksom hembygdsmuseet, var en del av mycket i Lviv som gjorde mig betänksam. På morgonen då jag kom dit satte jag mig på ett typiskt Kaffeehaus. Jag plockade upp en turisttidning för utlänningar och där var det bilder från någon karneval om jag minns rätt. Där förekom det också gubbar utklädda till UPA.

Visst stred de för självständighet från Polen och Sovjet, men övergreppen de gjorde under kriget, hur de hjälpte Wehrmacht, att de indirekt genom terror hjälpte Sovjet när de skulle förflytta polacker västerut och ukrainare österut när gränserna ändrades, bidrar just till min undran inför att hylla dessa partisaner. Men detta visste jag inte då.

Och ja Bodil under de 24 timmar jag var där såg jag en hel del till. Det är en stad jag rekommenderar alla och som jag kommer att återvända till.

”Memories_of_Holodomor_and_National_Socialism_in_Ukrainian_Political_Culture” . Länke:http://lu.academia.edu/PerAndersRudling/Papers

Det är en pdf fil som måste laddas ner och man måste scrolla till sidan 227 så det är litet jobbigt.

Varför alla turister hamnar på det där stället fattar jag inte. Har själv inte satt min fot där och de flesta i Lviv avstår helst. Kryvka är knappast ett utslag av någon fascism i västra Ukraina, utan snarare vad turister, som du Gustav, vill ha.

Här är en länk till en intressant text från Stiftung Wissenschaft und Politik (hoppas den funkar – man fortsätter sedan ner till ”Volltext”):
http://www.swp-berlin.org/de/publikationen/swp-aktuell-de/swp-aktuell-detail/article/ukraine_in_der_krise.html

Ett är det geopolitiska vilket Lennart ovan tar upp med buffertzoner etc som många slika tänkare (menar inte Lennart) förklarar som det vore en självklarhet.

En annan sak är fruktan för att Ryssland kan komma väldigt nära Sverige och med samma argument anse att de har rätt att överta de baltiska länderna. De har alla tre betydande ryska minoriteter och många kämpar de för samma status som majoriteten.

Sen kan man se det ur en historisk synvinkel och då blir uppdelningen mellan Europas olika delar oförståelig. Ryssland räddade Europa från Napoleon. Isaak Babel, som jag lånade hem i dag från biblioteket och därför kom att tänka på, tillhör den europeiska litteraturen och författade sin första berättelse på franska. Men han ansåg sig vara en rysk författare som sen avrättades av den sovjetiska staten. Joseph Roth, som jag också läst om det senaste, föddes i det habsburgska riket i det som nu är Ukraina öster om Lemberg, Lviv eller Lvov som ser sig som en del av det europeiska kulturarvet. I den här synvinkeln blir Jurij Andruchovytjs tal tydligare och det visar hur rätt han har till skillnad från Herr Verheugens historielöshet.

I det historiegeografiska perspektivet försvinner människornas biografier och kartan och gränserna blir tydligare. I det ser vi att Ukraina egentligen inte har existerat i mer än två och ett halvt decennium. Polen har växt och krympt, liksom Rysslands buk. I det här perspektivet blir det som sker en naturlig del av historien och imperiers storleksförändring genom tiden.

En sista kommentar är en personlig upplevelse jag hade i Lviv. Jag gick till en restaurang som var inredd som en skogsbunker från Andra världskriget. För att komma in var man tvungen att säga Slava Ukrainje till den beväpnade vakten, dricka en sup och träda ner för en trappa. De hyllade de fascistiska partisanerna som under kriget samarbetade med tyskarna. En av rätterna hette oförsynt Wehrmachtkraut. En annan upplevelse var hembygdsmuseet där de hyllade den fascistiska rörelsen innan kriget började.

Allt är som sagt ytterst komplicerat.

Den ena tendensen ser det maktpolitiskt, för att inte säga geopolitiskt, och menar att det finns en ”rätt” för Ryssland att skapa ett buffertzon mot USA/NATO:s inringning (som ju är faktisk) och att Ukraina får finna sig i det. Dessutom fokuseras allt intresse på de otvivelaktigt problematiska inre förhållandena i Ukraina (Svoboda, oligarker) – och man bortser i stort sett från det uppenbara brott mot statssuveräniteten och folkrätten som annekteringen av Krim innebär. Man tonar också ner risken för ytterligare krigshandlingar från rysk sida. Att Putin strävar efter att återupprätta ett slags Sovjetunion är något man får vänja sig vid.

Den andra både protesterar mot de uppenbara folkrättsbrotten och tror inte ett ögonblick på Rysslands (läs: Putins) begränsade avsikter och ser ett svek från EU/Västs sida mot den del av Ukrainas folk som vill leva i ett demokratiskt Europa. Att den här synen klarast kommer till uttryck i inlägg från de tidigare östblocksstaterna är naturligt. Erfarenheten talar.

Att sätta sig in i och förstå den historiska bakgrunden till utvecklingen är en sak, att se det som något slags evigt öde för dessa stater att annekteras eller domineras av Ryssland är en annan. Ett Ryssland dessutom som under Putin alltmer liknar en ren diktatur. Vittnesmålen om hur de yttersta besluten fattas i en allt trängre krets är många.

Ett krig i Europa borde vara otänkbart. Men av många tecken att döma är det inte så. Det är skrämmande. Hur EU/Väst ska agera för att möta hotet och stödja Ukrainas folk vet jag inte. Det ser mycket mörkt ut.