Ukraina och Europa

I mina försök att följa vad som händer i Ukraina, stöter jag förutom stöd för Ukrainas rätt att bestämma över det egna landet också på rader av hypoteser om att det är EU:s fel att Putin erövrat Krim. Man ”förstår” att Ukraina hör till den ryska intressesfären, man ”förstår” att Putin måste angripa mot ”fascismen” i Ukraina (Här kan en prognos inför det kommande valet i Ukraina vara av intresse att läsa.) och man undrar (plötlsigt) om inte ukrainarna också behandlat Krim-tatarerna illa. En del talar lite mer komplicerat och anser att EU lurat Ukraina att tro på dess stöd. Detta används då som ett argument för, nej, jag förstår egentligen inte riktigt för vad. För att Ukriana inte borde bestämma över sina politiska ställningstaganden? För att Krim egentligen alltid skulle ha varit mer ryskt än ukrainskt?

Det är sant att EU inte visat alltför stor entusiasm för en anslutning av Ukraina till gemenskapen, men denna brist på entusiasm kan väl knappast ha provocerat fram Putins aggressiva inblandning i Ukrainas inre liv? Å andra sidan har det i Ukraina på senare år funnits många som längtat och hoppats på ett närmande till Europa. Om på att få välja sin framtid själva, utan att behöva ta hänsyn till att landet på grund av sin geografiska position av vissa betraktas som en rysk buffertzon. En av dem har formulerat denna önskan på ett mycket kraftfullt och bittert passionerat sätt. Läs Jurij Andruchovytjs tacktal i Leipzig 2006, där han tilldelades det prestigefyllda priset ”Leipziger Buchpreis zur europäischen Verständigung”. Det är ganska långt, men läs det noga:


dålig bild, jag vet, men tagen just vid bokmässan I Leipzig 2006

Ärade damer och herrar!

Detta framträdande borde framför allt uttrycka tacksamhet. Förmodligen existerar litteraturpris bara för att det ska finnas lite mer av denna helt och hållet positiva känsla i världen. Därför vill jag ta vara på tillfället att uttrycka min djupa tacksamhet framför allt gentemot dem som bidrog till arbetet med att publicera Zwölf Ringe på tyska – ett hjärtligt tack till mitt förlag och min översättare. Det är framför allt deras förtjänst att vi – ni och jag – inte gått förbi varann i denna värld.

För det andra tackar jag dem som lagt märke till boken och skrivit om den, vilket gett upphov till bred resonans i tyska litteraturkretsar – jag är utan undantag djupt tacksam gentemot alla tyska recensenter.

För det tredje är jag tacksam gentemot de vanliga läsarna (fast i verkligheten är ingen läsare vanlig, alltså tillåt mig relativera begreppet), som sagt är jag tacksam gentemot alla dem som jag träffat och talat med på alla mina läsningar i stora och små städer i denna del av Europa, de som fyllde hela salar och visade intresse, för deras uppmärksamhet, sensibilitet, deras skratt, frågor och blyertsnotiser i marginalen. Men naturligtvis också de läsare, och det är många fler, som jag aldrig träffat eller talat med, fast jag kunde känna – det hoppas jag i alla fall – de känslor som mina texter framkallat i atmosfären. Jag är oerhört tacksam mot er alla.

Naturligvis tackar jag Leipzig och instiftarna till detta pris, som är desto viktigare för mig eftersom det i namnet förenar två begrepp som var och är nyckelbegrepp för mig: Europa och närmande.

Jag måste tacka juryn för att det värdesatt mitt arbete så högt och paradoxalt nog beslutat sig för att ge priset för europeiskt närmande till ett verk som har dess motsats som tema, nämligen omöjligheten i ett närmande. […]

Men min tacksamhet fick sig en hård törn igen. Den 20 februari trycktes en intervju med Herr Verheugen i "Die Welt". Herr Verheugen är – för alla som inte vet det – en av den Europeiska kommissionens ledamöter, det vore alltså en underdrift att säga att han är en officiell personlighet – han är en superofficiell superpersonlighet. Herr Verheugen besvarar journalistens fråga om det förenade Europas framtid så här:

Om 20 år kommer alla europeiska nationer att vara medlemmar i EU, med undantag för de av Sovjetunionens efterföljarstater som idag inte är medlemmar i EU.

Verheugens uttalande har en katastrofal verkan på mig. Ännu en gång ger jag upp alla mina förhoppningar och tillåter mig att säga vad jag känner. […] Detta är säkert inte det riktiga stället att påtala detta drama, men jag måste helt enkelt tala om det, annars vore jag inte uppriktig. Omständigheten att den andra framtiden, grunden för alla mina förhoppningar och ansträngningar, återigen har raderats ut förklarar kanske en sådan neuros.

I december 2004, i det underbara ögonblicket mellan den fulländade brandgula revolutionen och upprepningen av presidentvalets andra runda, fick jag möjligheten att tala inför Europaparlamentarikerna i Strasbourg. Kärnan i mitt budskap bestod i att jag bad dem och hela den europeiska gemenskapen att hjälpa ett visst förbannat land att rädda sig självt. Jag sade till dem vad jag ungefär hade tänkt mig att de skulle säga: att Europa väntar på oss, inte klarar sig utan oss, att det i sin helhet bara kan lyckas med Ukraina.

Idag står det klart att jag bad om för mycket. Det har gått femton månader sedan dess och jag har levt här oss er i två tredjedelar av dem. Alltså – jag tillåter mig att vara sarkastisk – i Europa. Under denna tid har jag deltagit i ett dussintal intervjuer, offentliga debatter, runda bord, och ytterligare dussinet läsningar. Jag har återöversatt, och vid mina framträdanden ständigt citerat en enda, inte alls så dum idé – även vi är Europa. De orden formulerades i slutet av 1800-talet, alltså för 110 år sedan. Med dessa ord ville publicisten, essäisten och översättaren Ivan Franko rikta de medvetna europeernas uppmärksamhet mot de galiciska ukrainarnas, och överhuvud taget ukrainarnas olidliga utanförskap.
Det är en mycket smärtsam formulering. Hör bara: Även vi är Europa. En ensam röst i öknen. Det är 110 år sedan, men det nödvändiga i att åter formulera denna sats består fortfarande, har egentligen blivit ännu större. Alltså har jag försökt upprepa det vid alla möjliga tillfällen, för er hjälp till detta förbannade land, på vars språk jag skriver och förklarar mig, är livsnödvändig för mig. Och det vore inte så fantastiskt svårt att ge denna hjälp. Den består bara i att inte formulera något som tar död på hoppet. Det har visat sig att alla mina framträdanden var förgäves. Kanske talade jag för tyst eller för otydligt. Det europeiska närmandet har inte ägt rum. Istället ägde Visa-affären rum.

Det händer alltså även i Europa: Man tar till alla medel för att vinna valen. I detta fallet: högerpolitiker angriper massivt sina motståndare, varpå ingen sida lider några större förluster. De bildade till och med en gemensam regering efter dessa ömsesidiga attacker. Den som lider under förlusterna är den tredje sidan, som ingen i slutänden tycker synd om, det ukrainska samhället, som nu under kommande år kommer att lysa som en varningslampa i genomsnittstyskens medvetande.

Lika beklagligt: inte en enda intellektuell från tysk sida som ifrågasatte åtminstone logiken i hela kampanjen. Inte en enda författare, filosof eller forskare som tvivlade högt på att det ukrainska samhället består av kriminella och horor, som alla vill komma in i det heliga Schengen-området för att hota välstånd och säkerhet. Naturligtvis ber jag tusen gånger om ursäkt om någon av er skulle säga att det fanns sådana röster och att jag har missat dem. Men jag är rädd för att jag inte behöver be om ursäkt. Ja, jag har talat men inte blivit hörd.

Min vistelse här hos er går mot sitt slut, och jag återvänder till Ukraina utan någat annat svar på min fråga än det som herr Verheugen formulerade så klart. Jag vet inte om ni märkte det, men i hans intervju dyker ordet Ukraina inte alls upp. Det lyder mer allmänt Sovjetunionens efterföljarstater. Men bara i Ukraina har hans uttalande framkallat dramatiska reaktioner. Man kan se det överallt – på tv-nyheterna, internetbanners, det sprids och kommenteras.

Och det är framför allt politiska revanschister, antieuropeiska, ryskfinansierade krafter, sådana som var vid makten igår och kallar sig opposition idag, trots att de vandaliserar valkampanjsstånd, tänder eld på de politiska motståndarnas bilar, alltså beter sig precis som när de satt vid makten, lika fräckt och hänsynslöst. I princip har de redan börjat fira sin seger – vilket förintande slag för presidenten och hans europeiska dröm, vilket tillfälle att förhåna begrepp som Europaval, europeisk integration och demokratiska värden! Även utanför Ukrainas gränser gläder man sig: UKRAINA HAR BLIVIT SATT PÅ SIN PLATS, så låter en typisk attack på ryska internet. Inte så konstigt att allt går som det går.

Ganska klart också vem det är som herr Verheugen syftar på när han använder begreppet efterföljarstat. Det finns bara ett land i det postsovjetiska rummet som drömmer den europeiska drömmen. För ett år sedan trodde man, liksom jag, att Europa förstod. Men i realiteten ändrade vi inte på någonting då, när undret blev verklighet. Allt man har att erbjuda som ersättning för det europeiska perspektivet är visa-lättnader. Så vitt jag kan se består lättnaderna enbart i en slags muta till eliterna, vars företrädare man kanske tillåter att få ett schengenvisum för 5 år. Otroligt!

Vad gäller de resterande 99% så innebär lättnaderna snarare ett försvårande, närmare bestämt ett oöverstigligt. De måste nämligen ansöka om dubbelt så dyra visa av den nya typen, med – vad heter det nu igen – biometriska data. Den europeiska unionen väljer en öppet bushistisk väg för att skydda sig själv, man vill ha fingeravtryck. Ja, fingeravtryck, som det passar sig för kriminella och horor i denna världen! Visa-affären ekar fortfarande och säkerhetszonen byggs ut och förstärks. Raka motsatsen till det jag hade hoppats händer. Raka motsatsen till europeiskt närmande.

Tyvärr, mina damer och herrar, kommer jag från och med 2007 inte att kunna tacka ja till era inbjudningar längre. För jag kommer aldrig att vara beredd att lämna mina fingeravtryck för detta syfte. Dolda antydningar om skuld gillar jag inte och tänker inte acceptera dem. Men ta inte detta som ett hot, jag är medveten om att min resignation innebär en större förlust för mig än för er. Eller kanske för oss alla?

I grund och botten kräver jag inte så mycket. Att ukrainare fritt ska kunna resa till Europa. Om det nu bara är för att de själva är europeer. Att alltså artikel 13 i de allmänna mänskliga rättigheterna gäller även för dem, även om det bara är för att de också är människor, till och med de som har åtta fingrar och ett tredje öga på magen. Att de helt enkelt kan sätta sig i bilen, på tåget, på cykeln och åka till väst, fullständigt legalt och självständigt. De förstör inga städer och raserar inga kulturvårdsminnen, tro mig. Inte ens arbetsmarknaden ruinerar de – vilket fullständigt nonsens att de skulle kunna ruinera någons arbetsmarknad!

Allt fler onda aningar och förmodanden dyker upp. Jag vet att de kanske är taktlösa, men jag kan inte hindra dem från att komma. Till exempel: Kanske är Europa helt enkelt skräckslaget? Kanske är det skräckslaget inför Europa, inför sig självt? Kanske spärrar man av sig så gentemot oss, därför att vi har anammat deras värden i så hög grad att de blivit till våra? För att Europa självt sedan länge inte har någon kontakt längre med dessa värden? Och det man i grunden strävar efter är att inte förändras. Och denna oförmåga till förändring vårdar man i hemlighet som det högsta?

Ärade damer och herrar, kära vänner, ikväll vill jag bjuda in er alla att kämpa tillsammans med mig mot denna oförmåga. Kanske består Europa till 99% av Verheugen-typer, men jag kan inte sluta tro på den sista procenten. Det är mycket viktigt för mig att veta att den existerar. För jag måste börja från början igen. Jag måste acceptera att alla mina romaner hittills varit dåliga – och börja på en ny. Jag måste tro på att man, trots de 99 procenten, kan förändra inte bara världen genom skrivande, utan Europa. Jag måste vara tacksam trots allt. Ni har kanske inte kunnat höra mig ordentligt och inte riktigt förstått, men ni har i alla fall försökt.

Naturligtvis tackar jag er för att ni överhuvudtaget har beaktat mina konvulsiviska rörelser och inte allt för övertygande gester. Framför allt tackar jag för tillfället att här – för första gången – kunna tala till er med all den bittra öppenhet som samlats i mig under de senaste femton månaderna mellan Strasbourg och Leipzig.

översättning: Jelena Selin

°°

Texten publicerades först i Salongen och ligger fortfarande där, men jag föredrar att inte länka i det här fallet, eftersom länkar brister så lätt.

10 tankar om “Ukraina och Europa

  1. Det är svårt att undvika att ta del av nyheter, analyser och kommentarer om Ukraina. Bl a har jag läst det du länkat till. Här några tankar, utan all systematik.
    Jag uppfattar det som att det finns två tendenser i synen på det som händer.

    Den ena tendensen ser det maktpolitiskt, för att inte säga geopolitiskt, och menar att det finns en ”rätt” för Ryssland att skapa ett buffertzon mot USA/NATO:s inringning (som ju är faktisk) och att Ukraina får finna sig i det. Dessutom fokuseras allt intresse på de otvivelaktigt problematiska inre förhållandena i Ukraina (Svoboda, oligarker) – och man bortser i stort sett från det uppenbara brott mot statssuveräniteten och folkrätten som annekteringen av Krim innebär. Man tonar också ner risken för ytterligare krigshandlingar från rysk sida. Att Putin strävar efter att återupprätta ett slags Sovjetunion är något man får vänja sig vid.

    Den andra både protesterar mot de uppenbara folkrättsbrotten och tror inte ett ögonblick på Rysslands (läs: Putins) begränsade avsikter och ser ett svek från EU/Västs sida mot den del av Ukrainas folk som vill leva i ett demokratiskt Europa. Att den här synen klarast kommer till uttryck i inlägg från de tidigare östblocksstaterna är naturligt. Erfarenheten talar.

    Att sätta sig in i och förstå den historiska bakgrunden till utvecklingen är en sak, att se det som något slags evigt öde för dessa stater att annekteras eller domineras av Ryssland är en annan. Ett Ryssland dessutom som under Putin alltmer liknar en ren diktatur. Vittnesmålen om hur de yttersta besluten fattas i en allt trängre krets är många.

    Ett krig i Europa borde vara otänkbart. Men av många tecken att döma är det inte så. Det är skrämmande. Hur EU/Väst ska agera för att möta hotet och stödja Ukrainas folk vet jag inte. Det ser mycket mörkt ut.

  2. Tack Lennart, för den här genomgången. Det som sticker mig i ögonen är att man ofta går förbi detta att Ukraina har våldtagits och styckats av Putin-Ryssland. Att vilja värja sig mot detta övergrepp innebär kanske en ökad krigsrisk, men frågan är om krigsrisken inte ändå finns där. Det ser mörkt ut.

  3. Det som sker i Ukraina har jag följt under en tid. Dina tankar och länkar har varit behjälpliga. Så som jag ser det måste man dela upp frågan i flera plan, annars får man ingen rätsida alls på det, men å andra sidan blir det inte förståeligare.

    Ett är det geopolitiska vilket Lennart ovan tar upp med buffertzoner etc som många slika tänkare (menar inte Lennart) förklarar som det vore en självklarhet.

    En annan sak är fruktan för att Ryssland kan komma väldigt nära Sverige och med samma argument anse att de har rätt att överta de baltiska länderna. De har alla tre betydande ryska minoriteter och många kämpar de för samma status som majoriteten.

    Sen kan man se det ur en historisk synvinkel och då blir uppdelningen mellan Europas olika delar oförståelig. Ryssland räddade Europa från Napoleon. Isaak Babel, som jag lånade hem i dag från biblioteket och därför kom att tänka på, tillhör den europeiska litteraturen och författade sin första berättelse på franska. Men han ansåg sig vara en rysk författare som sen avrättades av den sovjetiska staten. Joseph Roth, som jag också läst om det senaste, föddes i det habsburgska riket i det som nu är Ukraina öster om Lemberg, Lviv eller Lvov som ser sig som en del av det europeiska kulturarvet. I den här synvinkeln blir Jurij Andruchovytjs tal tydligare och det visar hur rätt han har till skillnad från Herr Verheugens historielöshet.

    I det historiegeografiska perspektivet försvinner människornas biografier och kartan och gränserna blir tydligare. I det ser vi att Ukraina egentligen inte har existerat i mer än två och ett halvt decennium. Polen har växt och krympt, liksom Rysslands buk. I det här perspektivet blir det som sker en naturlig del av historien och imperiers storleksförändring genom tiden.

    En sista kommentar är en personlig upplevelse jag hade i Lviv. Jag gick till en restaurang som var inredd som en skogsbunker från Andra världskriget. För att komma in var man tvungen att säga Slava Ukrainje till den beväpnade vakten, dricka en sup och träda ner för en trappa. De hyllade de fascistiska partisanerna som under kriget samarbetade med tyskarna. En av rätterna hette oförsynt Wehrmachtkraut. En annan upplevelse var hembygdsmuseet där de hyllade den fascistiska rörelsen innan kriget började.

    Allt är som sagt ytterst komplicerat.

  4. Kryvka, som beskrivs ovan, är en restaurang som många turister hamnar på. Här kan man låtsas att man är i en bunker med Stepan Bandera och de andra inom UPA. Man kan också uttrycka det så här, UPA var de ukrainska partisaner som stred för självständighet från Polen och sovjetryssland.

    Varför alla turister hamnar på det där stället fattar jag inte. Har själv inte satt min fot där och de flesta i Lviv avstår helst. Kryvka är knappast ett utslag av någon fascism i västra Ukraina, utan snarare vad turister, som du Gustav, vill ha.

  5. Tack Sophie, för din utvidgning och kommentar. Vid sådana här tillfällen behövs ett ”hemmaöga” för att få ett rimligt perspektiv på sakförhållandena.

  6. Det vore nyttigt att läsa den här artikeln av en forskare från Lund. Den är tyvärr mycket lång men också innehållarik. Och ger litet av de perspektiv som praktiskt taget saknas i svenska Fox…förlåt jag menar DN.

    ”Memories_of_Holodomor_and_National_Socialism_in_Ukrainian_Political_Culture” . Länke:http://lu.academia.edu/PerAndersRudling/Papers

    Det är en pdf fil som måste laddas ner och man måste scrolla till sidan 227 så det är litet jobbigt.

  7. Tack Bengt, jag ska klistra och scrolla så snart jag är i kapp. Jag sliter med översättningen av SWP-texten ovan. Hoppas kunna lägga upp den här om en vecka eller så.

  8. Varför hamnade jag på Kryvka? Jag blev rekommenderad den av dem på vandrarhemmet där jag bodde. Jag hade ingen aning om vad jag hade att förvänta mig. Däremot ska jag säga att jag är glad att ha varit där. Det var en upplevelse. Samtidigt, om jag hade kunnat mer om Ukraina och dess historia hade jag förmodligen undvikit att gå dit.

    Jag uppfattade inte restaurangen som en hyllning till fascismen, men de lekte med attribut som en svensk krögare skulle undvika, vilket jag tyckte var kreativt och kul. Många turister och även stockholmare besöker t.ex. E-Types vikingarestaurang i Stockholm. Jag har fått höra att det är en kul upplevelse.

    Det som intresserade mig med Lviv var det Habsburgska arvet. Det var inte bara turister som jag utan även ukrainare, även om jag förstår att lokala undviker det. Inte för inte finns begreppet turistfällor. Samtidigt att göra turistiska saker ingår i resenärens uppgifter.

    Restaurangen, liksom hembygdsmuseet, var en del av mycket i Lviv som gjorde mig betänksam. På morgonen då jag kom dit satte jag mig på ett typiskt Kaffeehaus. Jag plockade upp en turisttidning för utlänningar och där var det bilder från någon karneval om jag minns rätt. Där förekom det också gubbar utklädda till UPA.

    Visst stred de för självständighet från Polen och Sovjet, men övergreppen de gjorde under kriget, hur de hjälpte Wehrmacht, att de indirekt genom terror hjälpte Sovjet när de skulle förflytta polacker västerut och ukrainare österut när gränserna ändrades, bidrar just till min undran inför att hylla dessa partisaner. Men detta visste jag inte då.

    Och ja Bodil under de 24 timmar jag var där såg jag en hel del till. Det är en stad jag rekommenderar alla och som jag kommer att återvända till.

Kommentera