När jag härom kvällen stod i mörkret i skogsparken Tuškanac och lyssnade på snöpoesi, gled min tanke för ett ögonblick in på de två orden ”mörk” och ”mrak”. Inne i huvudet försökte jag uttala de båda orden tills de möttes och smälte samman till ett.
Nu har jag tittat hos Hellquist och fått veta att de båda härstammar från den indoeuropeiska roten ”merg”. Ltauiskan – som ju är ett mycket konserverande språk – har ”mirgeti” för ”lysa svagt” och det fornslaviska ”mraku” betyder ”mörker”. Och på isländska finns ”myrkr”.
Det känns trösterikt på något sätt att ”mörker” är ett så gammalt och sedan indoeuropeisk tid nästan oförändrat ord. Natten är dagens moder… Det har legat där mitt i språkfloden som en liten dunkel flisa och flutit omkring så lätt att inga dunsar mot eller möten med andra ord kunnat omforma det.
Gränd i Gradec