Snöpoesi

Natten till söndagen var det snöpoesi i mörkret bland träden i skogsparken Tuškanac. Tre unga poeter läste ur egna verk och ur Sonja Bennets översättningar av Tomas Tranströmers dikter. Så här såg det ut, ja, egentligen var det ännu mörkare:

Och den här prosadikten var en av dem som lästes:

Skogsparti

På vägen dit smattrade ett par uppskrämda vingar, det var allt. Dit går man ensam. Det är en hög byggnad som helt och hållet består av springor, en byggnad som alltid vacklar men aldrig kan störta. Den tusenfaldiga solen svävar in genom springorna. I spelet av ljus råder en omvänd tyngdlag: huset förankras i himlen och det som faller, det faller uppåt. Där får man vända sig om. Där är det tillåtet att sörja. Där vågar man se vissa gamla sanningar som annars alltid hålls nerpackade. Mina roller på djupet, de flyter upp där, hänger som de torkade skallarna i förfädershyddan på någon melanesisk avkroksö. En barnslig dager kring de hiskliga troféerna. Så mild är skogen.

För Draženka och kanske någon mer:

Förra året lästes dikter av Wisława Szymborska och nästa år kommer man att läsa Octavio Paz. (Titta gärna i länken upptill!)

En tanke om “Snöpoesi

Kommentera