Lever vi då inte på randen av en avgrund? Vår dödlighet och vår vetskap om denna gör väl att vi gör det? Det konstiga med oss är att de flesta av oss nästan alltid lever som om det inte vore så. Vi ägnar stora delar av våra liv åt trivialiteter och rutiner och bekymrar oss över saker som inte på något vis närmar sig vår dödlighets ”storleksordning”. Detta är så märkligt, kanske det allra märkligaste med människan. Kanske är den här lockelsen hos katastrofer och fruktansvärda lidanden ett sätt att glänta lite på fönstret mot ett mera medvetet dödsmedvetande, fast under ett slags bedövning, som består i att detta i alla fall inte sker just med mig, just nu.