Kanske är detta att motsatserna ligger ”paketerade” bredvid varandra något som är utmärkande för den mänskliga hjärnan. I alla fall förefaller min hjärna vara organiserad på ett sådant vis och dessutom verkar det vara så att, som en följd av detta, negationer ofta kan vara ganska uddlösa och lätta att tappa bort. Så här till exempel: Igår läste jag dessa rader i Ilma Rakusas bok Mehr Meer:
Die Straße ist nicht durchgehend, sie mündet in einen Platz zum Wenden. Von dort führt ein Fußweg zur katholischen St. Marienkirche, die turmlos, ganz unscheinbar wirkt.
När jag läste ”turmlos” (tornlös), såg jag genast ett torn framför mig, just denna explicit tornlösa kyrka utmärkte sig på min inre film genom ett torn, inte så högt, men väldigt tydligt. Något liknande händer mig varje gång jag hör talas om det osyrade brödets högtid: jag tänker på ett syrligt bröd och känner till och med ibland en syrlig smak i munnen, även om något slags övre medvetande försöker mota bort sådana impulser.
Det minder om ideen at ikke ville demonstrere mod krig, men heller ville samles for fred. Jeg tror det sidste har en bedre virkning på min mozak.
Fast det här är ju inga idéer utan ett slags omedvetet flöde. Och sedan vill jag säga att det gläder mig att någon (som jag dessutom inte känner) vill komma hit och tala om vad som finns i hans mozak.Tack!