En Sankt Nikolaus-berättelse

Många av svenskstudenterna här har skrivtalang och för det mesta är det en glädje att läsa de inskickade texterna. Ibland kommer en text som är något särskilt. Läs denna vackra varma berättelse om två syskon skriven av en student som läser svenska andra året:

Ända sedan vi var barn, har min bror och jag stått varandra väldigt nära. Under dagen gick vi i skolan tillsammans och på kvällarna lekte vi ihop på gatan med våra vänner. Vi hade en lycklig barndom och var alltid där för varandra. Naturligtvis bråkade vi också en hel del. Vår mor var alltid orolig för vad vi skulle göra när hon var borta. Våra föräldrar var tydligen de som oroade sig, medan min bror och jag blev sams igen timmar eller minuter efter kampen. Vi kunde aldrig vara arga på varandra länge.

Det finns många glada minnen med min bror, men det som är mest kärt för mig är det som brukade hända runt denna tid på året. Sankt Nikolaus-dagen.

Vi förberedde alltid allt för denna händelse två veckor tidigare. Vi brukade börja inreda våra rum och göra hemgjorda dekorationer; vi rengjorde varje hörn och tog bort varje dammkorn så att Sankt Nikolaus kunde se att vi var goda och duktiga; vi putsade våra stövlar med särskild omsorg och satte dem på fönsterbrädan i vårt sovrum.

Ofta var min bror rädd för Krampus och sade att han kunde höra hans skramlande kedjor utanför vårt hus. Han sprang till köket och vägrade att gå tillbaka till sitt rum. Jag kommer ihåg att det var så roligt för mig – jag var den modiga som vågade stå bredvid fönstret när det var mörkt.

När det var dags för oss att sova, kunde vi aldrig somna; så vi brukade smyga in i varandras sängar och försökte skrämma varandra. Naturligtvis var våra föräldrar irriterade eftersom de skulle ställa in presenter i våra rum, men de kunde inte göra det förrän i de tidigaste morgontimmarna. När vi somnade, var det alltid svårt att vakna vid 05:00, men vi gjorde alltid så och öppnade presenterna tillsammans och förundrades över vad "Sankt Nikolaus" hade gett oss. Sedan visade vi presenterna för våra föräldrar, som alltid låtsades vara häpna. Vi somnade i våra föräldrars säng och lyssnade på julsånger tills det var dags att gå till skolan.

Numera arbetar min bror i Zagreb och reser hit varje dag, medan jag bor i en studentrum här. Hans arbetsplats är tvärs över gatan från mitt studentrum så vi får se varandra regelbundet, äta lunch och bara prata. Jag är väldigt glad att ha honom och jag vet att vi båda ser fram emot den 6.12., bara så att vi kan ge varandra choklad till minne av vår barndoms seder.

Marina Samardžija