Det var två konungabarn som lekte
med spiror och äpplen av gull,
varandra som bi och blomma smekte,
då våren av doft stod full,
och äppelblommornas snöfall blekte
all örtagårdens mull.

Det var två konungabarn, som redo
till bröllop en sommardag,
medan lekarna nyckelharporna vredo,
och burgundern rann röd över lag,
och ängarnas klöver ångorna spredo
i starka, kryddade drag.

Det var ett konungapar, som i gamman
vid härden i högsätet satt,
njöt tårarnas sorgdryck samman
och samman festernas skratt,
till döden slog aska på spiselflamman
och tog dem en kärleksnatt.

När aftonrodnadens facklor blänkte
vid den döende dagens bår,
och maj i sin skymningsslöja sänkte
min ensamma vandrings spår,
på blommas och vitblommas kärlek jag tänkte,
på Florez och Blanzeflor.

Ett s för mycket störde

Det var två konungabarn som lekte
med spiror och äpplen av gull,
varandra som bi och blomma smekte,
då våren av doft stod full,
och äppelblommornas snöfall blekte
all örtagårdens mull.

Det var två konungabarn, som redo
till bröllop en sommardag,
medan lekarna nyckelharporna vredo,
och burgundern rann röd över lag,
och ängarnas klöver ångorna spredo
i starka, kryddade drag.

Det var ett konungapar, som i gamman
vid härden i högsätet satt,
njöt tårarnas sorgdryck samman
och samman festernas skratt,
till döden slog aska på spiselflamman
och tog dem en kärleksnatt.

När aftonrodnadens facklor blänkte
vid den döende dagens bår,
och maj i sin skymningsslöja sänkte
min ensamma vasndrings spår,
på blommas och vitblommas kärlek jag tänkte,
på Florez och Blanzeflor.

Oscar Levertins dikt om Florez och Blanzeflor har tonsatts av Wilhelm Stenhammar. Peter Mattei har gjort en mycket fin tolkning av den.

De bott på jorden båda förr och älskat redan då,
men skildes åt av natt och död och sorg och synd
också.
Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro;
de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo.

Men på varandra tänkte de i blåa höjders hem.
Omätlig låg en rymd av glans och solar mellan dem;
tallösa världar, underverk av skaparns visa hand,
sig bredde mellan Salami och Zulamith i brand.

Och då har Zulamith en kväll, av längtans makt
förtärd,
begynt att bygga sig en bro av ljus från värld till
värld…”

Mellanstrofer i Zacharias Topelius sagodikt: Vintergatan.
Vill du höra mer, mailar jag till dig.

Den här läste jag på min mammas begravning; ty Zulamit och Saliman de älskade varann – det var ungefär det bästa jag kunde säga just då. Kroaterna kommer att fatta; både romantiken och rytmen.

Tack för upplysningen om Povel Ramel. Jag fick för mig att han var skåning (med avslipad skånska). Det finns en förklaring för detta, men jag släpper den nu.

I alla fall är jag mycket tacksam för alla förslag och jag kan tillägga att jag fått en del förslag rakt i min mailbox. Jag lovar ingenting om vilka dikter som kommer att vara med, för jag måste höra lite vad studenterna tycker och i alla fall en av mina kolleger här. Så småningom låter jag er veta vilka dikter som valdes.

För övrigt tar jag gärna emot fler förslag. Här eller via andra vägar.

Jag minns mycket väl en läsning för ett par år sedan där författaren framförde en dikt på ukrainska – man förstod inte ett ord men hans sätt att framföra den och just ord, ljud, rytm gjorde att publiken rycktes med och han fick stormande applåder av den, troligen enspråkiga, publiken. Det var något sådant jag tänkte mig men det var väl fel.

Med mina kriterier är Gråbergssång det bästa förslaget, Boye, Lagerkvist, Södergran osv. faller då utanför hur fina de än är. Men det är ju som sagt inte mina kriterier som skall gälla. Jag gillar Bodils tnke att orientera sig mot medeltida ballader: Sven i Rosengård vore kanske något.

Ett par ord om Povel Ramel osv : Nog var han väl Stockholmare även om han bodde på Lidingö en stor del av sitt liv? Den fina stockholmsdialekten där man gick till Råsunda varje sunda har nog i stort sett försvunnit. Det är inte den enda plommonversen han skrivit, jag tänker på ”När plommonen blomma i Blemminge by” tillägnad ”lilla Katrin.” Nog finns där ljudkonstellationer men de passar nog inte i detta sammanhang.

Ja, det får väl vara nog: Dock, innan sista plommonet jag äter,/ Ert hedersord att ni mig ej förgäter som A:lfr-d skrev till sin sommarflirt.

I övrigt tycker jag ju mycket om henne.

Gabi,
Södergrans dikt glöder.