Tillsammans med några av mina utländska kolleger planerar jag en poesiläsning på Filozofski fakultet till nästa världsbokdag, som infaller den 23 april 2014. Jag tänker mig att det är en god idé att redan nu börja fundera över vad studenterna (och lärarna?) ska läsa vid evenemanget. Med tanke på att var och en ur publiken eller bland åhörarna förstår bara högst en handfull av språken som det kommer att läsas på, är det nog klokt att välja dikter som når fram genom rytm och ljudkonstellationer, även om betydelsen inte når alla. Därför vill jag nu be er, kära läsare, om hjälp och förslag. Just nu läser jag Carl Snoilskys böljande rytmiska rader:
Jag bringar druvor, jag bringar rosor,
jag skänker i av mitt unga vin.
På alla stigar, på alla kosor
jag slår den ljudande tamburin.
Ja, Inledningssång slutar ju inte där, men jag tycker bäst om just dessa första rader. Naturligtvis kunde man välja något mer heroiskt som Edith Södergrans Vierge moderne till exempel:
Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol…
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet…
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor…
Eller någon ljudlek som Frödings Gråbergssång, Fröding har jag förresten läst alldeles för lite av, men det är en annan historia.
Nej, nu ska jag sluta räkna upp, det var er jag ville fråga. Vad säger ni, har ni tid och lust – eller är ni alltför upptagna med att ta emot den vackra månaden maj? – skicka mig några förslag?