Att få följa med på en tur in i andras nostalgi ger en särskild sorts glädje. Igår kväll var jag med några vänner på Tvornica och lyssnade på Vlada Divljan från det gamla jugobandet ”Idoli”. Det nya bandet heter ”Ljetno kino”. Det blev en svettig berusande kväll. Människorna var lyckliga, alla dansade och många sjöng med i de gamla sångerna. Jag är inte säker på att allt skulle vara bra ”i dagsljus” eller ”med kallt hjärta”, men det var härligt.
Vlada Divljan i röd tröja
Och nu hittade jag på nätet Ljubavi från den gamla Idoli-tiden, en sång som jag förresten hörde förra sommaren på Cvjetni trg med just Vlada Divljan och ”Ljetno kino”. Ni får tycka vad ni vill. Med kallt öra hör man lätt något annat.
Jag bygger mig ett förflutet här, ett förflutet från tiden innan jag kom hit.
Låter som en jugoslavisk motsvarighet till dansband, fast bättre; kanske på.gr.a. mer äkta?
Den sista meningen där var fin, Bodil. Jag tror du blir långvarig.
På mig gjorde det stort intryck att de jugoslaviska männen så ofta och lätt tog upp sång tillsammans. Med starka och goda röster. Det och en kärlekshistoria är mitt forna Jugoslavien. Vet inte om jag ska byta ut det mot en nyare tid.
Jo, detta är allt något mera än dansband. Det fanns en större och djupare dimension i det jag var med om i natt. En märklig lite smärtsam eufori.
Idag har jag vandrat i bergen här ovanför hela dagen, delvis med samma människor som jag upplevde den här konserten med. Fullpumpat på ett annat sätt, men med en förbindelse mellan båda upplevelserna. Intensivt. Ja, och denna starka omtumlande vårsol.
”smärtsam eufori” är väl just vad som kännetecknar många kroatiska folksånger. Mare, O Mare, m.fl. (Om jag stavat det rätt eller ej har ingen betydelse i sammanhanget).