Och bortsett från det, jag har (förstås) aldrig uppfattat Sverige och svenskarna som särskilt rasistiska. Heller inte som invandrarkramare, Svenskar lever sitt lilla liv, fanns en rätt bra artikel om det på axess. Jag kanske kör ett eget inlägg med den som utgångspunkt. Eller också orkar jag inte.

Jonas Khemiri har ett svenskt förnamn, är född av en svensk mor och uppvuxen i Sverige. Han behöver inte känna sig som en idiot varje gång han öppnar munnen och han är välutbildad, berömd och förmögen. Tonen i hans artikel ger intryck att han, precis som Mikael Jackson, drömmer om att vara vitt, en ”framgång” som är den enda som han inte kan uppnå. Då är alla som inte är mörka, rasister. Men när denna triviala logik kläds i brilliant retorik, då når man massorna. Skulle jag inte vara övertygad om att han är kallsinnigt beräknande, då skulle jag definiera honom som rasist. Men han är en artist som lever på hyllningar och framgångar och han inser fördelarna med att ta på sig blatteuniformen. Att prata om rasism är politiskt korrekt och han kan därför inte klandras för att han passar på att kandidera till husblatte ämbetet hos vänstern. Khemiri är ännu inte politiker, men när han tog steget och skrev en brinnande debattartikel till justitieministern, då kom han ut ur garderoben. Trist att en begåvad författare söker sig till politiken. Han skulle ha fått äkta respekt om han skulle ha berättat sin historia i en novell eller filmmanus, i stället för att gå med mössan i hand till justitieministern och utmåla sig själv till loser.
Selimovic är också en framgångsrik medborgare, fast att han låter som outbildad väveriarbetare från Borås, ett öde som han delar med de flesta första genrationen invandrare. Han är också välutbildad, framgångsrik, berömd och förmögen. Och han är ganska tillfreds med det ofrånkomliga faktum att han är mörk. Som politiker väljer han en tuff altitud och tar ofta medvetna risker och ”tycker olika”, eftersom hans bakgrund som artist gör att han, i alla situationer, strävar efter att vara en förebild. Jag rör mig i ungefär samma kretsar som honom, både politiskt, kulturellt och socialt. Jag ser nu vilken enorm stolthet och självförtroende många människor har fått efter att ha läst hans artikel. För de flesta av oss är antingen trötta på den påklistrade offerrollen eller också oerhört kränkta och ledsna över att ständigt bli utpekade som rasister bara för att man råkar vara blond och heta Beatrice.

Jag tycker om många som är framgångsrika. Men jag hör politikertonen hos Selimovic som aningen skenhelig. Sorry!

Men nu till saken: Är det Selimovićs framgångar som ligger honom i fatet här? Och det går av det skälet tydligen bra att kalla honom ”känd streber”? Och vad betyder detta att han ”snabbt tog sig in bland välkomnande teaterfamnar”? Att det skett på något sätt som inte är invändningsfritt? Eller vad betyder det?

Khemiri är ju också framgångsrik, eller hur?

Varför skulle inte Selimović verkligen kunna mena det han säger? Varför måste det ses som taktik?

Du säger att Khemiri är självutlämnande. Jag tycker nog snarare att han kör förbi de papperslösa med sin historia. De lever under verkliga risker. Khemiri tar inga risker med det här. Artikelns popularitet överraskar mig inte.

Bengt,
ja, jag såg det också och var inte så imponerad.

Er vän

Bengt

”14 mars hade 120 000 personer rekommenderat artikeln på Facebook, vilket gör artikeln till den näst mest delade svenskspråkiga texten på Internet någonsin.[5] 250 000 klick uppmätte DN.se redan 18:00 samma dag som artikeln publicerades.[4] Beatrice Ask svarade på artikeln med en inbjudan till en diskussion med Khemiri, något Khemiri avböjt.[6] Enligt Dagens Nyheter kan Khemiris text bli en ”nystart för antirasism”.[7]”

http://sv.wikipedia.org/wiki/Jonas_Hassen_Khemiri

Detta med att Selimović inte vet hur det var att vara Khemiri som fyraåring tycker jag inte är något argument emot det han skriver.

Snurrigast av ”debattörerna” är Lena Andersson som bakar in sig själv i högtidliga abstrakta spagettitrådar som inte kommer någon annanstans än till; titta vilken abstrakt samhällsvision jag har. Tyvärr kunde jag inte hitta tillbaka till artikeln och länka. Men den handlar på sitt distanserade sätt också om de här frågorna.

Jonas Hassen Khemiri är en populär svensk författare, även känd i en del andra länder. Många tycker att han skriver bra, att han är intressant. Han är ung, frisk och ser bra ut. Han är inte underprivilegierad. Han har nu skrivit en artikel, där han gång på gång på gång utmålar sig själv som offer. Artikeln är tänkt att vara ett inlägg mot REVA, men de papperslösa som drabbas av denna lag kommer bara med i ett hörn av texten. Och svaret på den egna retoriska frågan om hur vi då ska göra, ordaggrant denna: ”Men hur ska vi kunna kombinera ett brett socialt skyddsnät och samtidigt välkomna alla?” Den frågan besvaras så här: ”Och vi skrapar fötterna i marken och harklar oss, för om vi ska vara helt ärliga så har vi inget klockrent svar på det.”

Det är här jag tycker att artikeln borde ta sin början, om det ska bli annat än rundgång och navelskådning.

http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask

Däremot skriver jag gärna under upprop mot superombyggnation à la ful Slussen, bebyggelse av de sista grönområden, mm. Där tror jag att en samling rejäla namnunderskrifter av olika kaliber kan göra viss nytta.
Men bäst är det om man engagerar sig, som Bengt O och Gabrielle RW gjort. Hej!