Jag har ibland funderat över varför jag känner mig så illa till mods, så olustig, när jag ser de där knapparna med texten ”gilla olika” och varför jag har sådana problem med att läsa texten. Jag läser nästan varje gång först ”gilla lika” – och något fastnar i halsgropen – innan jag ser o:et. Varför finns de här knapparna? Varför hittar man på en ”slogan” med en sådan ordalydelse och varför går så många under den här knappen? Är det inte självklart att vi tycker och tycker om olika saker? Nej, det är väl inte det. Man vet att man ska tycka lika, men någon gång ibland försöker man sig på ett sådant här litet försiktigt motstånd i grupp med en gemensam knapp att dölja sig bakom. Ett motstånd som egentligen är ett tecken för motsatsen. Den här knapptexten uppkom för att det inte är självklart att ha en egen åsikt. Särskilt inte i Sverige – där man nu till exempel ”debatterar” REVA under knappen ”ogilla lika”.
Jag avskyr knappen ”gilla olika” för att den för mig är en symbol för ett skrämmande grupptryck.
Möjligen är tiden för knappen ”gilla olika” ute; jag ser nu färre än förr, men fenomenet bakom lever tvivelsutan i högönsklig välmåga.
Ja, jag vet att det står/stod ”vi gillar olika” på knappen, men det förändrar knappast något. För det är ändå en uppmaning eller kanske till och med en befallning. Och ja, jag vet något om bakgrunden till knappen, som jag inte nämner i raderna här ovanför, men vad ändrar det? Kanske att det hela blir mer freudianskt?
Nja, i dagens Sverige är det inte helt självklart att ha en uppfattning som ligger utanför det gängse politiskt korrekta. I varje fall är det betänkligt att torgföra sådana uppfattningar.
Aftonbladet lanserade ju sin slogan ”Vi gillar olika”, men denna slogan gäller knappast för tidningens kultursidor. Där gillar man uttryckligen inte de som tycker annorlunda eller olika.
Det är det jag säger eller snarare mer än så: i dagens och gårdagens Sverige är/var det inte helt självklart att ha en uppfattning utanför det gängse politiskt korrekta. Och knapptexten är en del av detta. Man bör gilla olika på ett likartat sätt, enligt samma recept.
Jag gör just nu något betänkligt.
”Gilla olika” betyder inte ”gilla att man har olika åsikter”. Det betyder ”gilla att folk har olika sexualitet och etnicitet”. Det är en jäkla skillnad.
Jag vet allt detta, som sagt. Det är det jag menar med freudianskt.
Tack Bodil för initiativet att ta upp denna fråga. Henry Fords definition på ”gilla olika” sloganen beskriver i hög grad även dagens debattklimat: ” Any customer can have a car painted any colour that he wants so long as it is black”.
Uppmaningen att gilla olika är behjärtansvärd men resultatet blir antingen censur eller tystnad. För att det är som Du beskriver, denna uppmaning talar om både vad man ska gilla och hur man ska göra det. Det är olustigt att se att dem som vågar nyansera samhällsdebatten och därmed trotsa PK- åsiktsmallen med tillhörande PK- vokabulär, blir skoningslöst angripna och uthängda av just dem som uppmanar till att ”gilla olika”. Att önska sig en röd Ford är inte bara omöjligt, utan även straffbart. Att ”gilla olika” hade marknadsförts som en politisk reform men har i stället blivit en politisk uniform, med censurerande effekt. Indignationsstormen mot Jasenko Selimovic efter en debattartikel som svar på Jonas Khemiris brev till justitieministern, är bara ett av många exempel på att det inte går att ostraffat ”gilla olika” om precis vadsomhelst.
Jag trycker av princip aldrig på några gilla-knappar överhuvudtaget. Tycker det är dagis.
Däremot skriver jag gärna under upprop mot superombyggnation à la ful Slussen, bebyggelse av de sista grönområden, mm. Där tror jag att en samling rejäla namnunderskrifter av olika kaliber kan göra viss nytta.
Men bäst är det om man engagerar sig, som Bengt O och Gabrielle RW gjort. Hej!
Jag går nu till Khemiris text som fått så mycket bifall. Den har jag svårt för, eftersom jag tycker att den skjuter helt bredvid målet och blir till ett slags helt onödig egotripp:
Jonas Hassen Khemiri är en populär svensk författare, även känd i en del andra länder. Många tycker att han skriver bra, att han är intressant. Han är ung, frisk och ser bra ut. Han är inte underprivilegierad. Han har nu skrivit en artikel, där han gång på gång på gång utmålar sig själv som offer. Artikeln är tänkt att vara ett inlägg mot REVA, men de papperslösa som drabbas av denna lag kommer bara med i ett hörn av texten. Och svaret på den egna retoriska frågan om hur vi då ska göra, ordaggrant denna: ”Men hur ska vi kunna kombinera ett brett socialt skyddsnät och samtidigt välkomna alla?” Den frågan besvaras så här: ”Och vi skrapar fötterna i marken och harklar oss, för om vi ska vara helt ärliga så har vi inget klockrent svar på det.”
Det är här jag tycker att artikeln borde ta sin början, om det ska bli annat än rundgång och navelskådning.
http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask
Men det gäller i så fall Selimovic artikel också. Båda utgår från just sin plast på jorden. Selimovic som var 22 när han kom till Sverige kan inte riktigt se hur det är att vara fyra år och komma hit med ängslig pappa. Varför skulle inte Khemiri kunna lägga ut texten om just det? Jag tyckte det var helt berättigat.
Att han inte tar sig för att svara på alla politiska frågor tycker jag också är en mänsklig rättighet. Varför ska alla som skriver vara självutnämnda politiker med en to-do-lista?
Snurrigast av ”debattörerna” är Lena Andersson som bakar in sig själv i högtidliga abstrakta spagettitrådar som inte kommer någon annanstans än till; titta vilken abstrakt samhällsvision jag har. Tyvärr kunde jag inte hitta tillbaka till artikeln och länka. Men den handlar på sitt distanserade sätt också om de här frågorna.
Jag tycker att Selimovićs artikel är betydligt konstruktivare och den är ju en reaktion på Khemiris. Dessutom har Khemiris text nått en popularitet och spridning som inte alls står i proportion till artikelns innehåll, tycker jag. Så här står det till exempel på wikipedia:
”14 mars hade 120 000 personer rekommenderat artikeln på Facebook, vilket gör artikeln till den näst mest delade svenskspråkiga texten på Internet någonsin.[5] 250 000 klick uppmätte DN.se redan 18:00 samma dag som artikeln publicerades.[4] Beatrice Ask svarade på artikeln med en inbjudan till en diskussion med Khemiri, något Khemiri avböjt.[6] Enligt Dagens Nyheter kan Khemiris text bli en ”nystart för antirasism”.[7]”
http://sv.wikipedia.org/wiki/Jonas_Hassen_Khemiri
Detta med att Selimović inte vet hur det var att vara Khemiri som fyraåring tycker jag inte är något argument emot det han skriver.
Nej, men Bodil, inte heller jag kan bortse från min bakgrundskunskap om dessa två. Khemiri som ”skolkamrat” på Universitetet. Selimovic som känd streber, som snabbt tog sig in bland välkomnande teaterfamnar och nu troligen siktar på kulturministerposten. DÅ ska man absolut skriva som han gör; dvs inte stöta sig med etablissemanget. Han pratar diplomatisk politik, Khemiri är självutlämnande. Han har en viss dispoint i sina dystra slutsatser. Selimovic har en viss point i sin positiva hållning. Men jag har hört den senare så många gånger från de burgna och välbeställda att jag är misstrogen. Längre än så kommer vi inte idag. All respekt för din ståndpunkt!
Sånt här skall man inte lägga sig i förstås men jag undrar i alla fall hur man kan gå ut på nätet och säga ”han är inte min vän”? Det verkar minst sagt småskuret. Tycker jag.
Er vän
Bengt
Gabrielle,
lite mer bakgrundskunskap då: Selimović kom hit som flykting. Khemiri är född här av en svensk mor.
Men nu till saken: Är det Selimovićs framgångar som ligger honom i fatet här? Och det går av det skälet tydligen bra att kalla honom ”känd streber”? Och vad betyder detta att han ”snabbt tog sig in bland välkomnande teaterfamnar”? Att det skett på något sätt som inte är invändningsfritt? Eller vad betyder det?
Khemiri är ju också framgångsrik, eller hur?
Varför skulle inte Selimović verkligen kunna mena det han säger? Varför måste det ses som taktik?
Du säger att Khemiri är självutlämnande. Jag tycker nog snarare att han kör förbi de papperslösa med sin historia. De lever under verkliga risker. Khemiri tar inga risker med det här. Artikelns popularitet överraskar mig inte.
Bengt,
ja, jag såg det också och var inte så imponerad.
Jo och ja, och ändå inte. Man tycker om dem man tycker om helt enkelt.
Jag tycker om många som är framgångsrika. Men jag hör politikertonen hos Selimovic som aningen skenhelig. Sorry!
Dagens tema var ”gilla olika” knappen. Det som stör mig är drevet mot Selimovic som vågade ta politiska risker genom att skriva en ”politisk inkorrekt” artikel om framgång och försoning samt om individuell styrka och självbestämmande. Mandela och Obama skulle aldrig ha blivit presidenter om de skulle ha utmålat sig själva som blattar och losers. Att lyckas mot alla odds räknas högre.
Både Khemiri och Selimovic har lyckats mot alla odds, men de väljer att beskriva sin egen livsresa på olika sätt.
Jonas Khemiri har ett svenskt förnamn, är född av en svensk mor och uppvuxen i Sverige. Han behöver inte känna sig som en idiot varje gång han öppnar munnen och han är välutbildad, berömd och förmögen. Tonen i hans artikel ger intryck att han, precis som Mikael Jackson, drömmer om att vara vitt, en ”framgång” som är den enda som han inte kan uppnå. Då är alla som inte är mörka, rasister. Men när denna triviala logik kläds i brilliant retorik, då når man massorna. Skulle jag inte vara övertygad om att han är kallsinnigt beräknande, då skulle jag definiera honom som rasist. Men han är en artist som lever på hyllningar och framgångar och han inser fördelarna med att ta på sig blatteuniformen. Att prata om rasism är politiskt korrekt och han kan därför inte klandras för att han passar på att kandidera till husblatte ämbetet hos vänstern. Khemiri är ännu inte politiker, men när han tog steget och skrev en brinnande debattartikel till justitieministern, då kom han ut ur garderoben. Trist att en begåvad författare söker sig till politiken. Han skulle ha fått äkta respekt om han skulle ha berättat sin historia i en novell eller filmmanus, i stället för att gå med mössan i hand till justitieministern och utmåla sig själv till loser.
Selimovic är också en framgångsrik medborgare, fast att han låter som outbildad väveriarbetare från Borås, ett öde som han delar med de flesta första genrationen invandrare. Han är också välutbildad, framgångsrik, berömd och förmögen. Och han är ganska tillfreds med det ofrånkomliga faktum att han är mörk. Som politiker väljer han en tuff altitud och tar ofta medvetna risker och ”tycker olika”, eftersom hans bakgrund som artist gör att han, i alla situationer, strävar efter att vara en förebild. Jag rör mig i ungefär samma kretsar som honom, både politiskt, kulturellt och socialt. Jag ser nu vilken enorm stolthet och självförtroende många människor har fått efter att ha läst hans artikel. För de flesta av oss är antingen trötta på den påklistrade offerrollen eller också oerhört kränkta och ledsna över att ständigt bli utpekade som rasister bara för att man råkar vara blond och heta Beatrice.
Jag föredrog helt klart Selimovics attityd, men det hindrar ju inte att Khemiri har all rätt i världen att utnyttja sin position för att göra sig till talesman för dem som delar den här delen av hans erfarenheter – som ju säkert finns.
Sen blev det ju jobbigt när Selimovic började förklara sig.
Kära vän, och bästa den och den – det tycker jag man kan se som retorik. Behöver verkligen inte ha någon förankring i verkligheten. Där var Khemiri småskuren och Selimovic korkad som, som sagt, började förklara sig.
Och bortsett från det, jag har (förstås) aldrig uppfattat Sverige och svenskarna som särskilt rasistiska. Heller inte som invandrarkramare, Svenskar lever sitt lilla liv, fanns en rätt bra artikel om det på axess. Jag kanske kör ett eget inlägg med den som utgångspunkt. Eller också orkar jag inte.