Samtal med Xiaoxiao

Härom kvällen när några av oss utländska lektorer träffades för en gemensam måltid kom jag i samtal med den unga kinesiskan Xiaoxiao. Jag hade just visat en bild på Londi i min mobil och Xiaoxiao sa då att hon kunde se att Londi är en mycket känslig hund. Jag bejakade detta och berättade sedan något om henne som belyste detta. Då log Xiaoxiao och sa att hon förstått att européer tycker mycket om hundar och att hon också gör det, ja, att hon faktiskt skulle vilja ha en hund själv. En kort stund senare kom hon in på barn och anförtrodde mig då att hon nyligen skrivit till sin mor och berättat att hon vill ha två barn. Sedan förklarade hon att för den som är endabarn finns det numera en möjlighet att få ha två barn i Kina. Hon skrattade lite och så sa hon att hon är sina föräldrars enda barn. ”Två barn, helst en pojke och en flicka, och en hund, önskar jag mig”, sa hon och log igen. Och jag kände att jag intensivt önskade henne detta.

När jag kom hem på kvällen tänkte jag tillbaka på vårt samtal och på detta att när man har så här olika bakgrund letar man nog automatiskt först och främst efter sådant som förbinder. Jag minns att jag också sa att det i min familj finns fyra generationer språklärare, min Oma, min mor, jag och min dotter. Det tyckte Xiaoxiao om att höra. Och nu minns jag att hon då tillfogade att vi européer talar så många språk. ”Men ni talar väl ofta flera kinesiska dialekter, som kanske är som olika språk”, svarade jag. ”Jo”, sa hon, ”fast inte jag, jag talar bara mandarin, för det gör man i min hemstad”. Och så skissade hon med några snabba handrörelser upp Kinas karta på pappersduken och ett stycke inåt landet från Shanghai ritade hon en för mig okänd miljonstad, som jag inte längre minns namnet på. Jag kvitterade med att rita en Europakarta, där jag ritade in Sverige och Lettland och Portugal (de flesta i vårt sällskap var ju portugiser). ”Och här är Tyskland”, sa Xiaoxiao, ”där finns många vackra städer, där skulle jag vilja arbeta sedan”.

Syren och banan är också ett par

Kanske undrar ni varför jag ägnar mig så mycket åt väderlek och växtlighet här. Svar: Jag försöker hålla kvar något av denna tids svindlande skönhet innan maj, juni, juli, augusti och september staplas på varandra och tränger bort det mesta av blomsterprakten med sitt heta rus.

Från Sverige har jag med mig en särskild kärlek till syrenen. Snart är dess blomning över här, men än prunkar buskarna.


tyvärr ingen riktig bondsyren, men vacker ändå

På andra sidan gränden i trädgården mitt emot den blommande syrenen ser man bananplantornas ljusgrön vingar breda ut sig:

Solen steker redan under morgonpromenaden och Londi sneglar mot skuggan och på andra sidan den här bilden är hon där.

Ljumma kvällar vid lekplatsen

Det är något särskilt med de här ljumma kvällarna, när livet samlas vid lekplatsen här strax intill. Människor i alla åldrar är här, barnen leker, föräldrar tittar på och pratar med varandra, ungdomar står i klungor, gamla sitter på bänkarna och minns och småpratar, hundmänniskor slår lovar runt de olika grupperna, låter hundarna hälsa på varandra.

För mig är detta något särskilt fastän de här scenerna utspelar sig kväll efter kväll.

A tristeza lusitana – Fernando Pessoa


nej, detta är inte Portugal, men en hamn och ett hav

°°

A tristeza lusitana

Embala-a o choro do mar

E às vezes tem um sorriso

Irmão-gémeo de chorar.

Tristeza antiga

Tristeza amiga

Do nosso luar.

Tristeza de Portugal

Baixo e terno soluçar

A tristeza que é só nossa

Tristeza nossa

Nem por flores, nem riquezas,

Nem por prendas sem igual

Ninguém trocar-te quisera

Tristeza de Portugal

Nossa somente

Doce mal

Só de quem sente

Mais suavemente

Que outro qualquer.

Tristeza como a tristeza

D’algum leve passarinho

Que chora co’o coração

E aos pobres diz «coitadinho»

Tristeza imensa

Terna e intensa

Do Algarve ao Minho.

Tem saudade, e saudades

Só as sente e mais ninguém

Quem tem aquela palavra

Para dizer que as tem

O povo de Portugal

Doa ou não ao seu mal

Só ele o conhece bem.

Ó mar que morres na praia

Acasos mortos no mar

Talvez que cantar cuideis

A alma do nosso penar.

Não sabeis, não o sentistes

Lágrimas, dores e tristezas

Só nós sabemos chorar,

A tristeza lusitana

Ninguém fala nela, não

Senão nós que a sentimos

Em lugar do coração.

O nosso amor

O nosso ardor

Tristeza são.


In Poesia 1931-1935 e não datada, Assírio & Alvim, ed. Manuela Parreira da Silva, Ana Maria Freitas, Madalena Dine, 2006

°°

PS Den här svindlande vackra dikten var en av dem jag lyssnade till under Världsbokdagen på Nacionalna i sveučilišna knjižnica här i Zagreb.

Himmel blå

Vi har stigit in i stadssommarens geometri: blåhimmel, ljus, skarpa vinklar, hård skönhet, men denna hårdhet ogiltigförklaras och plockas isär av värmen.