Kommentarer på: Elizabeth Costello – The Problem of Evil

Av: Karin/BlottSverige

Karin/BlottSverige — Thu, 21 Mar 2013 20:05:15 +0000

ok.

Av: Bodil Z

Bodil Z — Thu, 21 Mar 2013 16:27:17 +0000

Naturligtvis ska man vara försiktig när det gäller att dra slutsatser om en författares inställning till den ena eller andra frågan utifrån vad han/hon skriver i en roman. Men jag har också läst diverse (jag orkar inte rabbla upp vad nu) om Coetzee, bland annat att han sedan länge är vegetarian och att han ”med sin egen röst” yttrat sig kritiskt till vårt sätt att behandla djur. Dessa saker talar för ett samband mellan det som sägs av Elizabeth Costello i romanen och Coetzee själv. Men egentligen finns det för mig ett mycket starkare skäl till att se Costellos ord som Coetzees och det är – detta må låta och vara hur ovetenskapligt som helst, jag kan inte bry mig – tonen i texten när och där de här sakerna uttalas. Det går inte att säga något sådant utan att det brinner under orden i den människan som formulerar dem, åtminstone i den stund då det sker.

Av: Karin/BlottSverige

Karin/BlottSverige — Thu, 21 Mar 2013 12:57:29 +0000

Hamnade här pga Lennarts länk och missade alltså samtalet då det begav sig.
Coetzee som jag väl läst två tre böcker av, uppfattar jag som en författare vars drivkraft snarare är det gamla klassiska ”testa gränser”. Och i och för sig språkets förmåga att täcka verkligheten.
Gränserna är ofta det politiskt korrekta (förenklat uttryckt), vad man får och inte får säga i vissa tämligen liktänkande sammanhang.
Jag grundar mitt synsätt på den ypperliga romanen om en universitetslärare i engelska, specialist på elisabethansk poesi som hamnar i upploppens Sydafrika, i laglöst land. Världen så att säga rämnar och han gör en massa grejer ”fel”, framför allt är han väl sexistisk och står för det.

Med den utgångspunkten kan jag mycket väl tänka mig att han i den här romanen, som jag inte läst, testar en annan grej man ”inte får säga”, nämligen att djurs lidande är lika stort som människors. Och det tror jag inte säger ett smack om vad han själv tänker i frågan, om man inte också ska utgå ifrån att han är en sexistisk universitetslärare etc.

Själv käkar jag djur, och tillhör nog den där kategorin som väljer att inte se och inte fundera. Fast jag föredrar att käka små djur (fåglar o fiskar t ex), stora komplicerade däggdjur som kossor och grisar tycker jag egentligen lite synd om, eller snarare, jag tror att det är slöseri att käka för mycket av dem.
Och i konsekvensens namn gör jag väl då skillnad på lidande och lidande. Men jag menar nog att det finns ett visst fog för det. En daggmask, tror jag, lider mindre än ett får. Men jag kan ha fel.

Av: ZOKI

ZOKI — Mon, 18 Mar 2013 21:02:06 +0000

tack för en intressant diskussion. coetzee är en väldigt intressant författare, jag rekommenderar varmt hans roman ’disgrace’.

Av: Gabrielle Björnstrand

Gabrielle Björnstrand — Wed, 13 Mar 2013 20:24:57 +0000

Jo jag vet, Lennart, att vi tillhör däggdjuren, rent biologiskt. Men jag föredrar att inte begränsa människan till ”vi är djur”, eftersom jag tror på ordens makt.

Jag har inga samvetskval för detta – vårt naturliga liv ända sedan jägartiden. Men jag kan ha anfall av illamående när jag ser hur illa djur behandlas. I övrigt är jag uppvuxen om sommaren med bondgårdar och deras djur ständigt närvarande. De djuren hade ett roligare liv tror jag – än vad nutidens stordrift förmår ge dem.

Av: Lennart Erling

Lennart Erling — Wed, 13 Mar 2013 19:07:01 +0000

Gabrielle,
människan är ett däggdjur och smartast av dem alla (om hon får säga det själv) och hon utnyttjar sitt överläge till att behärska övriga arter och käka upp vissa av dem. Om man som människa anser att människan i kraft av sin överlägsenhet har rätt att göra detta, så gör man det. Några få av oss menar att vi inte har den rätten och gör det inte. De flesta undviker att fördjupa sig i frågan, eller dövar eventuella samvetskval med att välja lyckliga grisar. Jag ingår i den senare gruppen.

Av: Gabrielle Björnstrand

Gabrielle Björnstrand — Wed, 13 Mar 2013 17:49:44 +0000

Jo, men det har vi ju aldrig betvivlat; att det goda råder någonstans långt ute i Marginalerna…

Av: Agneta

Agneta — Wed, 13 Mar 2013 15:59:13 +0000

Det går att hålla djur på ett anständigt vis. Som här på Ängavallen i sydvästra Skåne.

Av: Gabrielle Björnstrand

Gabrielle Björnstrand — Wed, 13 Mar 2013 13:55:24 +0000

Människan är ett djur är en metafor: Man kan lika gärna säga att hon är en själfull varelse som spanar i alla de riktningar djuren inte kan spana.
Eller så kan man säga att hästen är en apa och att apan är en groda och att grodan är en ål. Och att människan följaktligen är en häst.

Man behöver inte låtsas att det inte finns en evolution (som är oberäknelig vad beträffar människans utveckling) även om man inte heter Richard Dawkins. (Obs ironi!) Människan är en beteckning för den som är något annat än sin grannes katt. Och som samtidigt – i lite högre form – kan identifiera sig med allt levande, inklusive grannens katt – och försöka vara lite snäll mot den så länge den lever.

Djur finns som alla vet i form av gräsätare, allätare och köttätare. Man kan välja. Själv går jag på som en allätare, och har mina dåliga samveten på andra håll: Viktigast; hur man tar hand om allt liv innan det dör. Minskar brutaliseringen av vårt förhållande till naturen, skogen alla djuren.
Frigående höns – yess! Och – till Bengt – jag har verkligen haft problem med griskött efter reportaget om die reine schweinerei bland en del svenska uppfödare. Där kan jag säga som Bodil; Förtvivlat!

Av: Lennart Erling

Lennart Erling — Tue, 12 Mar 2013 08:49:03 +0000

Människan är ett djur bland andra djur som äter djur. Ett djur som dessutom kan tänka och reflektera över detta förhållande. Och som har total kontroll över tillgången till de djur som hon vill äta. Detta är grunden, som vi inte kan bortse från och som kan ge upphov till skilda förhållningssätt. Det vanligaste är att undvika att tänka och reflektera. Och fortsätta att äta de andra djuren.