”Lesson 6” i Coetzees Elizabeth Costello bär namnet *The Problem of Evil” och i detta kapitel har Elizabeth Costello fått en inbjudan att tala under rubriken ”Silence, Complicity and Guilt” vid en kongress i Amsterdam. Hon funderar över varför hon blivit inbjuden och hon kan egentligen bara se något slags sensationslystnad som orsak. Året innan hade hon hållit en föreläsning på ett universitet i USA, en föreläsning som givit henne rykte som en som försöker förminska förintelsens betydelse i mänsklighetens historia.
She hade spoken on that occasion on what she saw and still sees as the enslavement of whole animal populations. A slave: a being whose life and death are in the hands of another. What else are cattle, sheep, poultry? The death camps would not have been dreamed up without the example of the meat-processing plants before them.
That and more she had said: it had seemed to her obvious, barely worth pausing over. But she had gone a step further, a step too far. The massacre of the defenceless is being repeated all around us, day after day, she had said, a slaughter no different in scale or horror or moral import from what we call the holocaust; yet we chose not to see it.
Efter detta blev Elizabeth Costello kallad anti-semit och ”fascist bitch”. Och nu är hon inbjuden till en stor konferens för att tala om ondskan. Hon känner sig som en lekboll för andras ”experimentlusta” och först vill hon tacka nej. Men så säger hon ändå ja och börjar skriva sitt bidrag runt ett kapitel i en roman som hon just läser, Paul Wests The Very Rich Hours of Count von Stauffenberg, en bok som handlar om hur Hitler lät straffa dem som försökte mörda honom i juli 1944. Det kapitel hon låter sitt anförande handla om är det där hängningen av ett antal av dem som sympatiserade med von Stauffenberg skildras. (Stauffenberg själv och tre andra arkebuserades i omedelbar anslutning till attentatet, så det är inte dem det handlar om.) När hon läste detta kapitel greps hon av en intensiv olust och förstämning. Skildringen av hur männen dog, alla de förödmjukande detaljerna, gjorde att Elizabeth plötsligt ställde sig frågan om sådant verkligen ska skildras och om sådana ingående och djupt grävande beskrivningar av förnedring och utsatthet inte på ett moraliskt plan skadar den som skriver texten.
Obscene because such things ought not to take place, and then obscene again because having taken place they ought to not to be brought into the light but covered up and hidden for ever in the bowels of the earth, like what goes on in the slaughterhouses of the world, if one wishes to save one’s sanity.
Och detta blir kärnan till hennes anförande.
När hon sedan anländer till Amsterdam upptäcker hon till sin bestörtning att Paul West befinner sig bland konferensdeltagarna. Hela natten försöker hon skriva om och vrida till sitt manus, men hon lyckas inte, delvis för att hon inte vill eller för att en del av henne inte vill. Dagen därpå, strax innan det är hennes tur att framträda, går hon fram till Paul West för att varsko honom om vad hon har i beredskap för evenemanget. Han lyssnar men ger inte ett ord till svar. Och jag kan inte låta bli att undra om den här situationen utspelat sig i verkligheten – mellan Coetzee och West. Det är väl inte omöjligt.
Costello håller sitt föredrag i ganska förkortad form, men det viktigaste och mest kontroversiella säger hon. Åhörarna applåderar svalt-artigt. Under frågestunden blir hon attackerad och beskylld för att vara ”a weak vessel”, ett svagt käril, medan West anses vara gjord av annat och starkare stoff. Att hon misstar sig både på honom och läsarna och egentligen inte vet vad hon talar om i sin kritik av West. Costello svarar på ett vagt och osäkert sätt och inom sig undrar hon vad hon egentligen gör där, varför hon alls gått med på att delta i något sådant. Och i kapitlets slut, när hon stängt in sig på damtoaletten i konferenslokalen, formulerar hon tanken så här inför sig själv:
She should never have come here. Conferences are for exchanging thoughts, at least that is the idea behind conferences. You cannot exchange thoughts when you don’t know what you think.
Men egentligen är det väl så att Eizabeth Costello är för ärlig och alltför intensivt menar något med vad hon säger för att passa i de konventionella sammanhang som de flesta sådana här konferenser utgör. De är inte en arena för vår mest skakande oro och för våra djupaste tvivel. Mer än i undantagsfall. Kanske finns det inga offentliga platser för det riktigt allvarliga.