Jag hade kunnat visa er den fallande snön och den nyvita marken, men det här är nog en sannare bild av senvinterns bistra gestalt. Detta är bilden av något som berövar oss en vårdag:
Månad: februari 2013
Tiden och ögonblicken
Jag sitter och filar på en recension av den tjeckiske författaren Jan Balabáns sista roman, Fråga pappa. Det är en bok som gräver ovanligt djupt i människosjälen och som synar livets villkor på ett sätt som sätter djupa märken i läsaren, den här läsaren i alla fall.
Recensionen är för Hufvudstadsbladet och texten ska förstås först vara placerad där, innan jag kan börja tänka på att lägga fram den någon annanstans. Nu vill jag i stället visa ett kort citat ur romanen, ett citat som handlar om ett avgörande ögonblick i den lilla flickan Katkas liv. Hon är inlagd på sjukhus för svår diabetes och njursvikt och alla tror att hon inom kort ska dö. Då gör hon ett experiment med tiden:
När hon den gången hade ritat en liggande åtta på täcket, kändes det som om föräldrarna var på sjukhuset för att ta farväl av henne. Men sedan, när de hade gått, började hon dela den, hon delade ögonblicken i halvor, fjärdedelar, åttondelar, tiondelar, hundradelar, tusendelar och levde i de där bråkdelarna, som till slut var så korta att inte ens de två sjukdomar som borde ha dödat henne kunde slutföra sitt verk i detta oändliga delande.
När jag läste det här, så kände jag på något sätt igen mig i tanken (och jag hade så gärna velat tala med Balabán om detta, men han dog 2010, plötsligt, 49 år gammal, så den möjligheten finns inte), fast jag gör sådana här tidsdelningar av andra skäl. Ibland när jag funderar över vad lycka eller ett lyckligt liv är, kommer det här med hur man kan se på tiden upp. Ofta tänker jag då först att det allra bästa vore att ha någon att dela allt med, tiden och livet, någon som förstår mig och tycker om mig också när jag är påfrestande eller tråkig, en som aldrig tröttnar. Det skulle vara lyckan. Ja, kanske, fast vem skulle orka något sådant? Och jag får ju inte heller tröttna. Nej, det går nog inte, inte med eller för mig. Då tänker jag i stället på ett annat sätt: Det lyckliga i livet – precis som det olyckliga – består av en åtminstone skenbart ändlös rad av ögonblick. Och för att nå fram till och leva i sådana här ögonblick av stor glädje behövs det inte att någon hela tiden står vid min sida, utan det kan vara olika människor eller ingen särskild. Varje sådant ögonblick snuddar vid evigheten. Och tiden emellan dem är bara väg precis som i de lyckliga tvåsamheterna.
En historia om söndagar
Egentligen hade jag tänkt spara det här till på söndag, för det är en historia om söndagar. Men en onsdag kan också berätta en söndagshistoria, slår det mig nu. Det var tidigt i söndags förmiddag när Londi och jag gick förbi grinden till Rapska 53 och vi hörde ett hundskall från någonstans där innanför, som jag började fundera på det här igen. På honom och på henne. De är båda över 75, skulle jag tro, men kanske är de yngre för tiden far olika våldsamt fram med oss. Det är han som bor i det lilla röda huset. Var hon bor vet jag inte. Jag känner båda på det viset att vi alltid hälsar när vi ses och han räcker ibland ut en liten kaka till Londi mellan grindens spjälor. Jag ser att staketet sakta förfaller och huset ser bara fint ut från ena sidan. På sommarkvällarna ser jag honom ofta hasa runt i tofflor och slå med en flugsmälla bland vinrankorna. Det är den sista ordningen. Han ser lite bräcklig ut och vissa dagar är hans blå blick nästan helt tom. Hon ser starkare och hårdare ut, men det är fråga om en yttre hårdhet för hon kan le med stor värme. Hon är lång och brun i skinnet, ögonen är mörka och blicken skarp och den grå flätan pekar tunn men säker ut från bakhuvudet. Med sig har hon alltid en gammal svart tik av blandras. Det är tiken, som säkert heter Luna, de gör de ofta här, som har styrt min ”penna” till detta, för utan henne hade jag varken vetat eller gissat något om hans och hennes liv. Jag vet att de känner varandra och att de träffas varje söndag förmiddag, om ingenting hindrar, som till exempel sjukdom eller trötthet eller något viktigt ärende. Luna får inte komma in i huset, så hon stannar alltid i den lilla ”trädgården” eller under förstutaket. Under den vackra årstiden har hon sällskap av honom och henne, som då sitter vid ett litet bord man kan ana genom vinrankorna, under den hårda årstiden är hon ensam ute. Och nu kommer vi till historiens själva kärna: Luna skäller på hundar som går förbi, antingen hon är ensam eller i sällskap. Vid sommartid följs skallet alltid av ”dobro jutro” eller ”dobar dan” fram och tillbaka genom lövverket. Under den kalla tiden hörs bara skallet.
Jag tänker mig att de har känt varandra sedan ungdomen, att det funnits en kärlek mellan dem en gång, en kärlek som stannade vid en önskan eller något mer. Kanske har de sedan varit gifta och haft familj, var och en på sitt håll (särskilt han verkar ha haft det så). Efter det har saker hänt, förluster eller detta att barn fått egna liv och flyttat bort. Och nu är hon och han tillbaka i varandras liv igen, fast på ett annat sätt. Jag vet inte tillräckligt om det sättet, men kanske är det något förunderligt. Och ingen ser det, mer än jag som snarare anar än ser.
hans hus är litet och smalt
Vinterdystra
Hej! Det här är ingen ni vill träffa klockan sex på morgonen i mitten av februari.
En ”ny” kattbalkong
Det är möjligt att någon tycker att jag gärna kunde vara mera omväxlande, men jag har nu en gång förtrollats av de här kattbalkongerna. Den på bilden är dessutom ny för mig (och så har jag feber och inget riktigt omdöme). Londi och jag har visserligen gått förbi den huskroppen hundratals gånger, men katterna har kanske en annan rytm än vi, så vi ses bara, låt oss säga, var trehundrade gång. Men då blir utfallet desto rikare. Visst ger de färg och liv åt den fuktgnagda, smutsgrå betongen? Och visst har de intressanta små ansikten?
