Jag sitter och filar på en recension av den tjeckiske författaren Jan Balabáns sista roman, Fråga pappa. Det är en bok som gräver ovanligt djupt i människosjälen och som synar livets villkor på ett sätt som sätter djupa märken i läsaren, den här läsaren i alla fall.
Recensionen är för Hufvudstadsbladet och texten ska förstås först vara placerad där, innan jag kan börja tänka på att lägga fram den någon annanstans. Nu vill jag i stället visa ett kort citat ur romanen, ett citat som handlar om ett avgörande ögonblick i den lilla flickan Katkas liv. Hon är inlagd på sjukhus för svår diabetes och njursvikt och alla tror att hon inom kort ska dö. Då gör hon ett experiment med tiden:
När hon den gången hade ritat en liggande åtta på täcket, kändes det som om föräldrarna var på sjukhuset för att ta farväl av henne. Men sedan, när de hade gått, började hon dela den, hon delade ögonblicken i halvor, fjärdedelar, åttondelar, tiondelar, hundradelar, tusendelar och levde i de där bråkdelarna, som till slut var så korta att inte ens de två sjukdomar som borde ha dödat henne kunde slutföra sitt verk i detta oändliga delande.
När jag läste det här, så kände jag på något sätt igen mig i tanken (och jag hade så gärna velat tala med Balabán om detta, men han dog 2010, plötsligt, 49 år gammal, så den möjligheten finns inte), fast jag gör sådana här tidsdelningar av andra skäl. Ibland när jag funderar över vad lycka eller ett lyckligt liv är, kommer det här med hur man kan se på tiden upp. Ofta tänker jag då först att det allra bästa vore att ha någon att dela allt med, tiden och livet, någon som förstår mig och tycker om mig också när jag är påfrestande eller tråkig, en som aldrig tröttnar. Det skulle vara lyckan. Ja, kanske, fast vem skulle orka något sådant? Och jag får ju inte heller tröttna. Nej, det går nog inte, inte med eller för mig. Då tänker jag i stället på ett annat sätt: Det lyckliga i livet – precis som det olyckliga – består av en åtminstone skenbart ändlös rad av ögonblick. Och för att nå fram till och leva i sådana här ögonblick av stor glädje behövs det inte att någon hela tiden står vid min sida, utan det kan vara olika människor eller ingen särskild. Varje sådant ögonblick snuddar vid evigheten. Och tiden emellan dem är bara väg precis som i de lyckliga tvåsamheterna.
Bodil, jag har både läst och recenserat den här boken. Konstigt nog blev jag aldrig gripen av den, det var som om den ”flöt” ut varje gång en ny berättelse kom fram. Möjligtvis läste jag den vid fel tidpunkt. Jag har väldigt stor respekt för den här postrevolutionära generationen och tänker att de måste erövra allt från noll. Ser fram emot din Husis-recension!
Thomas, jag vet och jag tycker egentligen att du skrev mycket positivt om den – ”en ovanligt vacker berättelse” – men, det är sant, det var inte någon ”brinnande” text, utan lite sval var den nog. Min är helt annorlunda för att Balabáns ord verkligen grep mig och det är sant att jag tycker det känns som om jag är berövad honom nu när han är död, för jag har så mycket som jag skulle vilja säga och fråga.