Jag är ingen fågel, så jag känner mig alltid främmande när jag flyger. Detta ”alltid” inträffar tack och lov ganska sällan, men alldeles nyligen var det dags igen. En dag flög jag Zagreb-Frankfurt-Göteborg och sex dagar senare Göteborg-Köpenhamn-Zagreb. Det är inte bara i luften jag känner detta främlingskap utan också i de här märkligt döda flygplatsmiljöerna. Frankfurts flygplats är jättelik, ja, det vet ni alla säkert bättre än jag, och där fick jag färdas med tåg – ett ultramodernt förarlöst tåg med elektronisk röst – mellan ”gaterna” (ja, jag måste använda citattecken där). Jag tillbringade över en timme med olika slags resor inom flygplatsen. Det enda som gjorde saken lite hanterlig för mig var ett samtal med expediten i Pocketshop. Hon hade faktiskt läst boken jag köpte där och hon kunde dessutom beskriva den på ett behändligt sätt. Der Hals der Giraffe heter den och den är skriven av Judith Schalansky (född i Greifswald!) En mycket bra bok ”inom sin genre”, sa expediten med en osynlig blinkning och jag vet nu hur rätt hon hade, för det rör sig om en ganska skurril genre, där allt är biologi. Nå, jag kom fram till min gate och där rådde tystnad och gleshet, där satt nästan uteslutande svenskar. Alla skulle hem. De satt där stilla och ordenliga, diskret välklädda med sitt praktiska bagage, sina mobiler och laptoppar.
Lustigt nog hände något parallellt på hemvägen på flygplatsen i Köpenhamn. Alla var kroater och alla skulle hem. Jag också, fast det skulle jag ju på ditvägen med, hem till mina föräldrar alltså. Så den här resan gav mig föreställningen att (nästan) alla alltid flyger hem egentligen. Man förstår inte hur de ”kommer bort”.
Jag tittade ganska mycket på min biljett. Det stod LH på några ställen och det betyder Lufthansa. Sedan stod det OU och det är en förkortning för Croatia Airlines, glasklar, eller hur?
Sträckan Köpenhamn-Zagreb blev den äventyrligaste. Det spinkiga lilla planet kom en timme för sent och sedan hoppade det fram genom luften på ett ytterst oberäkneligt sätt. Handbagaget som ansågs för stort för ett så litet plan tronade på de lyxiga platserna längst fram.
Det är skönt att ha fast mark under fötterna igen, för jag förstår aldrig hur de här planen lyckas hålla sig uppe luften under hela sträckan. Kanske blir man ”lite på vingen” av att flyga.
När jag flög till dig var det lite samma sak. Eftersom Zagreb är utanför EU så var det helt plötsligt en pytteliten gate långt utanför de för mig vanliga områdena. Den var så liten så jag knappt kunde hitta den, fick fråga i ett fik typ, och då sa tjejen där att det är den lilla trappan bakom fiket som leder dit.
Till Zagreb åkte många män som såg ut som latinamerikaner. Mycket dåligt klädda, knappt tillräckligt med kläder, för det var kallt.
Sen var planet, precis som du säger, pyttelitet och på något vis ganska gulligt.
På hemvägen (från dig) slog det mig att nästan vartannat plan från Zagreb gick till Tyskland.
Hur centrum på något vis förflyttas?
Men jag tyckte ändå att alltihop var ganska mysigt, en annorlunda flygresa för mig.
Jag blev naturligtvis genast nyfiken på giraffens hals. I en recension läser jag ”Mit ihrem Mann – der frühere Besamungstechniker geht ganz in seiner Straußenzucht auf” – bara en sån sak! ”Besamungstechniker” – kanske en framtidsbransch med tanke på den ogynnsamma demografiska utvecklingen.
Men dessvärre är högen med olästa böcker redan alltför stor.
F.ö. gillar jag dina glimtar från verkligheten.
Hoppas det gick bra då !! 🙂 <333333333333
Ja, planet Zagreb-Frankfurt var normalstort och landade dessutom fantastiskt mjukt, så det är kanske via Tyskland man ska åka, om man inte vill bli omskakad i något litet.
Just nu vilar ”Det Hals der Giraffe”, eftersom två recensionsböcker hastigt lagt sig emellan. Och så är ju ”Elizabeth Costello” bara halv- eller kvartsläst. Men jag återkommer till giraffhalsen och kanske skriver jag något om den eller så hittar jag något att citera ur den. Det är alltså en intressant bok.
Tack det gick bra! Utom att jag visst dragit på mig en ”flygplansförkylning”. Ja, ja.
Så den här resan gav mig föreställningen att (nästan) alla alltid flyger hem egentligen. Man förstår inte hur de ”kommer bort”. Fin rad där!
Känner igen mig å det varmaste. Ska absolut till medelhavet under året och fasar för hängandet över Alperna. Men väl där öppnar sig ändå något allvarsamt och stort under en. Jag sitter och ser ut med spanarögon.
Sist jag flög till Grekland var det mellanlandning i Helsingfors, och det lilla jävla planet påminde om ditt kroatiska. På gungande hav …. kunde vara bättre.
Kanske ett stopp här i Z.? Då får du lite mer av start och landning + minst en tur genom stan. Sedan kan du ta något litet jävligt pepparkvarnsplan vidare söderöver. På villande hav.
Mindre av start och landning var det ju: ) Interrail kanske blir bästa lösningen. Festina lente.
Jag tänkte att stadsvandringen kunde vara en kompensation… I vanliga fall festinar Londi och jag lente genom Europa med tåg, väl många lyft för mig men i gengäld ingen start-och-landning. Tyvärr erbjuds inget interrail för hundar.