Noć muzeja – 1

Igår kväll och natt var det Noć muzeja här i Zagreb. En rad museer hade öppet till långt in på natten, inträdet var fritt och på många ställen serverades kaffe eller ”kuhano vino”. Draženka och jag gjorde en rundvandring till några av stadens museer. Vi började uppe i Gradec i Galerija Klovićevi dvori, där man visade en utställning om Jugoslavien 1945-55.

Grunddragen i utställningen bestod, efter vad jag kunde se, i en ofta heroiserande skildring av uppbyggnaden av en stat och en hyllning av Tito. Jag kände en viss ambivalens inför det jag såg: Titos uniformer och jaktäventyr kunde knappast entusiasmera mig, men många av målningarna som skildrade järnvägs- och vägbyggen och andra stora projekt förmedlade något av en framtidstro som måste ha funnits under den perioden, låt vara sida vid sida med den ena eller andra formen av repression. Draženka delade nog inte min ambivalens eller hade den annorlunda lokaliserad. Hon berättade lite om kollektiviserningen av jordbruket som inletts men avslutats ganska snart, eftersom man (till skillnad från hur det var i de flesta andra östeuropeiska kommunstländerna) insåg att ett sådant tilltag inte är förenligt med människans grundläggande drag. Att det skulle ha medfört alltför mycket lidande och osämja.

Jag vill visa er på av tavlorna som skildrar uppbyggnadsarbetet. Den första föreställer arbetet med en väg som idag heter Ulica Grada Vukovara och alltså är den Vukovarska som jag så ofta korsar eller åker spårvagn längs. Jag fascineras av den landsbygd som bilden återger:


målning av Nasta Rojc, 1946

Och här en återgivning av ett annat stort byggnadsprojekt i Zagreb. Det finns ett varmt, vackert ljus och en stark närvarokänsla i tavlan.


målning av Fedor Malančec, inget årtal angivet

Den nya kappan

Rutiner innehåller gärna många små steg som man oftast knappt eller inte alls lägger märke till. Jag vill ge er ett exempel. När jag ska gå ut och det är en sådan här småfuktig halvvinter, tar jag på mig en kappa som både tål regn, är lite varm och dessutom är rätt snygg. Det är en kappa som jag tänker på som ”den nya kappan” fastän jag haft den i över fyra år. Men egentligen betraktar jag den nog ännu mer som ”kappan jag köpte efter Olyckan”. Och det är här detta med de omärkliga momenten i rutinerna kommer in. Sedan igår är jag nästan säker på att jag tänker på att det här är kappan jag köpte efter Olyckan varje gång jag tar den på eller av mig. Varje gång. Vädigt ofta har jag tänkt på det utan att tänka på eller lägga märke till att jag tänkte på det. Men sedan igår vet jag, för jag stannade upp mitt i en tanke och kände igen den från tusen gånger och jag förstod att jag inte kan ta på mig kappan utan att jag samtidigt tar på mig minnet av stunden då jag köpte den. Och av dagen och natten som föregick den där stunden i kappaffären.

Det var i Lund en dag i mitten av december 2008. Det var dagen efter Olyckan. Londi och jag hade sovit i ett rum för rökare på ett hotell någonstans mitt i stan. (I Sverige kombineras nämligen hundar med rökning på hotell.) R. låg kvar på sjukhuset och vi visste ännu inte hur det skulle gå. Efter att man konstaterat mina två kotkompressioner släpptes jag drogad och förvirrad ut från sjukhuset. Och Londi släpptes oskadd ut från djursjukhuset, fast ingen vet något om vad hon kan ha gått igenom under tiden från smällen och fram tills jag hämtade henne.

När ambulansen hade kommit och hämtat R. och mig hade som första åtgärd mina kläder raskt klippts sönder, för det är så man gör med människor som (man tror) är svårt skadade. Så jag hade plötsligt ingen jacka eller kappa och det blev efter att jag kommit på fri fot ett av mina första mål att skaffa mig en kappa. Även om hjärnan gick på tomgång medan Londi och jag knatade utmed de lundensiska smågatorna, bestämde min autopilot sig för att köpa en dyr, hållbar och snygg kappa, helst ”av något märke”. Vi gick in en affär som hade sådana. Egentligen hade jag för ont i ryggen för att prova kappor och det ytligt sett klokaste hade väl varit att i stället köpa en rymlig billig sak som det gick lätt att ta sig in i. Men nej, jag kände att om jag alls skulle ta på mig en kappa så måste den ge mig åtminstone lite glädje. Så jag provade mig sammanbitet igenom en rad av ”snygga varaktiga kappor”. Jag stod stel och rak och en expedit trädde på och av den ena kappan efter den andra. Jag var i trans men samtidigt fastklamrat närvarande. Till sist valde jag en svart, fuktavvisande av god kvalitet och med rätt form, lite som en engelsk jaktrock och kanske var det också en engelsk jaktrock eller ja, den är väl ännu det i så fall. Och den var – och är – av ett visst märke. Jag betalade (flera tusen) och Londi och jag lämnade affären. När vi kom ut på gatan kände jag mig på ett abstrakt och opersonligt sätt nöjd. Jag hade gjort det jag skulle, även om det varit mycket svårt och liksom obegripligt, detta att köpa rätt kläder när man nyss varit död.

Och det är naturligtvis därför denna kappa, så länge vi lever tilllsammans, kommer att vara den nya kappan. Och det är också därför jag aldrig kommer att kunna ta den på – eller av – mig utan att jag åtminstone undermedvetet repeterar min sinnesstämning från den dagen då jag gjorde inköpet. Olyckan och tankarna och stämningarna som följde i dess spår finns inristade i kappans varje detalj, särskilt i dess sätt att vara när den blir på- eller avtagen.

°°
Två texter som kom till några dagar efter Olyckan:

Meddelande

Efter smällen

Vårkänning

Solsken, plusgrader, takdropp, istappar som tappar taget och snö som bara låtsas vara fast och kall. Sätter man foten på den, så sjunker den ihop och blir till ”en våt fläck”. Kanske är det inte vår på allvar, men nog kan man kalla det förvår eller vårkänning. Även om det säkert snart snöar igen. Men vi tror inte på vintern längre.

När Londi trycker ner nosen i snön, når hon raskt botten och jorden och allt det där andra som gömts.

Från taken hasar de vita täckena och blir till små obetydliga skynken och gräset och örterna tittar grönt och självsäkert upp mellan snötrasorna.

Jag tänker på Elsa Beskows Olles Skidfärd från min barndom och jag vet att nu släpper Farbror Rimfrost greppet och Gumman Tö stormar in med kvasten.

Baranja

Ända sedan första gången jag hörde namnet har jag varit fascinerad av det: Baranja. Ännu mer lockande blev det sedan jag fått veta att betoningen ligger på första stavelsen. Kanske kan någon tycka att en betoning på andra stavelsen vore vackrare, men jag vill nog säga ”snarfagrare” då. Det blir ett djupare sug med en betoning på ”Bar-”. Men var ligger detta område? Det är en del av Kroatiens östligaste region Slavonien och Baranja, men det är inte många kartor som vill avslöja exakt var gränsen mellan Slavonien och Baranja går. Också detta har något lockande över sig. Baranja ligger ”längst bort”. På andra sidan den ena gränsen ligger det ungerska systerlandskapet Baranya.


lånad vacker bild

Här odlar man vin har en av mina studenter berättat. Hon har också sagt att ”Baranja” betyder ”vinets moder” på ungerska: ”bor” är ”vin” och ”anya” är ”mor”. Jag har läst om andra möjliga betydelser eller etymologier, men den här vill jag tro på för dess skönhets skull.

En gång vill jag vandra bland vinodlingarna i Baranja.

Baranja i sin ”gränsfrihet” är för mig också ett slags mytiskt eller ursprungligt Ungern – betydelsefullt i dessa dagar, då man annars mest hör stöveltramp från det hållet.

Mitt Zagreb – Ana Mastelić

Andraårsstudenterna har just skrivit om sina hemstäder och jag har valt en som jag vill låta er läsa:

Mitt Zagreb

Att växa upp och leva 100 meter från Sava är inte alltid lätt, men det ger verkligen en utomordentlig känsla. Zagreb är en stad som är både liten och stor, sofistikerad och lurig, mild och grov. Man blir förälskad i honom med tiden. För mig är Zagreb en person. På vintern promenerar min stad och jag på Strossmayers promenad. Allt är vitt och natten kommer tidigt. Stadens ljus reflekteras i snön. På sommaren promenarar vi genom Maksimir, vi ligger i gräset eller åker båt runt sjön. Zagreb var med mig när jag var kär första gången. Han köpte en söt björn åt mig till Alla hjärtans dag och han gillade Beatles-låten „Yesterday“. Det kommer jag ihåg. Nu studerar han i New York. Zagreb var med mig när jag gick på min första konsert i Tvornica Kulture, en av Zagrebs bästa rock’n’roll-klubbar för avantgarde. Jag och mina vänner var 14 år gamla och vi tyckte att hela världen var vår. Många gånger på våren går vi till Bundek. Vi ligger på stranden eller grillar. Våren är kanske den vackraste årstiden. Staden och naturen vaknar, människor kommer och ligger på gräset i parken Zrinjevac igen. Många dagar har vi tillbringat i Zrinjevac med musik, vin och blommor. När Cinestar öppnades, började alla gå på bio ganska ofta. Att gå på bio var tradition för mig och mina föräldrar när jag var liten. Jag gillade Cinestar så mycket. Ilica var alltid reserverad för shopping. Men sedan öppnades City Center, Arena Zagreb, Avenue Mall… Cvjetni trg fick sitt komplex av glas. H&M, Zara, Bershka… Zagreb blev en riktig europeisk stad. Varje år kommer mer och mer turister för att besöka honom.

Jag vet inte var jag ska leva senare i livet. Kanske är det inte så viktigt nu. Men aldrig ska jag glömma vissa trasiga gator, blixtarna från den våta järnvägen, den första spårvagnen genom Utrine eller den varma glansen i mina vänners ögon.

text & bild: Ana Mastelić