Härom dagen tillbringade jag några timmar med ett europeiskt par. Medan jag tillsammans med R och S pratade om i vilka länder brödet är bra eller gjorde jämförelser mellan vitlök från Dalmatien och Zagorje, så halkade vi då och då över gränserna mellan språken och jag kände mig så där dubbelt hemma. Efteråt började jag fundera på detta med länder, tider och språk, ja, på mitt liv här i Zagreb. Hade jag varit ung när jag kom hit, så skulle jag vid det här laget ha trängt mycket djupare in i det kroatiska språket. Detta är ingen spekulation eller en beskrivning av en sannolikhet utan ett faktum, även om det inte har hänt. Ja. Eftersom jag aldrig kommer att lära mig språket här på riktigt eller på djupet – och jag dessutom inte kan blunda för något som heter språklig regression, som kanske kommer om tjugo år, men hur avlägset är det och kommer jag att leva så länge? – så måste eller vill jag söka min hemkänsla här i själva främlingsskapet. Kanske överdriver jag å andra sidan språkets betydelse för detta med tillhörighet, eftersom jag alltid sysslat med språk och åtminstone tidvis satt en ära i att lära mig så många som möjligt. Det märkliga – eller helt normala – är ju att jag ÄR hemma här bland männskorna, husen, spårvagnarna, skyltarna, parkerna, vindarna, floden och bergen här ovanför. Och om andra tycker att jag är en främling, vad gör det? Kanske måste jag en dag lämna Zagreb, men för det blir staden inte mindre hemma nu. Jag lär hela tiden känna nytt: gathörn, maträtter, ord, ansiktsuttryck, drycker, människor, gester. En av mina senaste upptäckter är att en spårvagnsfärd utmed Ilica verkligen känns som en flodfärd. Jag har kommit närmare stadens historia, möjligen på ett lite egensinnigt sätt, men ändå. Ilica har nämligen rötten i en medeltida väg utmed Sava, som nådde mycket högre upp i staden på den tiden. Vägen följde flodens slingrande lopp och sedan blev vägen en stadsgata som nu ringlar utmed en imaginär flod och de blåa spårvagnarna rullar glatt böljande både uppför och nerför den långa långa flodbacken. Ibland verkar det gå extra fort uppför.
tyvärr har jag inte fått med någon riktig krök på bilden, så ni får helt enkelt lita på mig