Härom kvällen satt Londi och jag på tåget: I mörkret for vi utmed Sava. Då och då såg jag en ljusreflex glittra till i det svarta vattnet. Och höjde jag blicken såg jag fullmånen stå där vit och stilla. I rutans skeva spegel blev den till två helt olika rundlar. Jag tänkte på Else Lasker-Schülers dikt Vollmond:
Vollmond
Leise schwimmt der Mond durch mein Blut…
Schlummernde Töne sind die Augen des Tages
Wandelhin – taumelher –
Ich kann deine Lippen nicht finden…
Wo bist du, ferne Stadt
Mit den segnenden Düften?
Immer senken sich meine Lider
Über die Welt – alles schläft.
≈≈≈
Min tolkning från förr – med små förändringar:
Fullmåne
Tyst simmar månen genom mitt blod…
Slumrande toner är dagens ögon
Vandra-dit – tumla-hit –
Jag kan inte finna dina läppar…
Var är du, fjärran stad
Med de signande dofterna?
Alltid sänker sig mina ögonlock
Över världen – allting sover.
≈≈≈
Och när jag nu läser denna dikt om och om igen efter en kanske flera månader lång paus från Elses dikter, så blir jag varse hur väl jag känner henne, att dessa ord bara kan komma ifrån henne på just det här sättet: "Wandelhin – taumelher" är en mjuk och suggestiv återgivning av världens och universums rytm. Längtans ord om den fjärran staden bygger en evig stad högt uppe på klippan över livets öknar. Och slutstrofen som inleds med detta speciella "alltid" är så stark och överbryggar alla skillnader mellan stort och litet, mellan det vi har och det vi inte har…