När försvann egentligen postkontoren i Sverige? Kan det vara tio år sedan nu? Den första tiden efter nedläggningen minns jag som irriterande med många löjliga situationer då man inte visste vad som gällde. Första julen var det ett helt företag att få iväg ett paket till Australien, ingen i mataffären som plötsligt fått hand om denna uppgift visste hur man skulle göra. Skulle det vara en tulldeklaration? Vad kunde kalaset kosta? Vem kunde tänka sig att ta emot paketet? Idag kanske detta fungerar väl, jag vet inte. Det är möjligt att posten vid nedläggningen var en föråldrad institution. Jag minns situationer några år dessförinnan då jag fick en känsla av kliva bakåt in i det förgångna när jag gick in på ett postkontor, allt detta klistrande och stämplande verkade främmande och lite exotiskt i den inmarscherande dataåldern. Tanterna – ja, det var mest tanter – som satt bakom diskarna och plockade med frimärken och kuvert och då och då reste sig för att hämta paket från hyllorna bakom dem verkade liksom kvarlämnade.
Här i Zagreb finns postkontoren kvar och det finns rätt många. Det närmaste ligger väl tio minuter till fots hemfrån mig. Atmosfären därinne är egentligen densamma som jag minns från postkontoren i Sverige, fast kanske stämplas det med lite mer brio här. Men annars ger ett besök där just den där känslan av tidsresa. Jag vacklar mellan att tycka att postkontoren här borde bevaras och att tänka ”vad är de egentligen bra för?”. När jag stod där i kön idag, tänkte jag på namn som ”Hotel zur Post” och på ljudet från posthornet när postskjutsen for genom landskapet i Eichendorffs Aus dem Leben eines Taugenichts. Och vad är det med den gula färgen? Och Thurn und Taxis…