Ända sedan jag kom hit för snart två och ett halvt år sedan har den lilla huslängan från bytiden här tvärs över gatan varit på väg att rivas. Husen stod där, vigda åt en snar undergång, men kvar. Sakta sakta blev de mer och mer naggade, men de stod där ändå liksom uthålligt och orubbligt. Men så i förrgår föll de sista väggarna och nu är denna del av bytiden borta. Nästan i alla fall, det finns ännu ett grannhus, där någon faktiskt bor.
september 2010
maj 2011
november 2012
Nej, jag tänker inte visa hur det ser ut nu efteråt. Det finns ingenting att se.