Och det jag sa; om att försöka göra policy utan politik stämmer nog. Jag tänker inte för egen del alls jobba på det här, har annat att göra, men jag tycker att Akademin som har medlen, om de tror på sin egen upprördhet, borde sätta sig ned med regeringen och andra ansvariga för utbildning/kultur och ta ett riddare-runt-bordet-samtal. Samt inkludera information från engagerade lärare, som du.

Att göra ett riktat öppet brev enbart till Göteborg är lite som att försöka fånga sill med håv. Det är större politiska beslut det handlar om, och tongångarna har hörts alltför länge.

Nu avslutar jag för min del med ett citat från en idealistisk, föråldrad men osnobbig text:

I confess myself utterly at a loss in suggesting particular reforms in our ways of teaching. No discretion that can be lodged with a school-committee, with the overseers or visitors of an academy, of a college, can at all avail to reach these difficulties and perplexities, but they solve themselves when we leave institutions and address individuals.

Emerson: Resten kan ni läsa här: http://aboq.org/emerson/essays/education.htm

Hälsar ”Ola K” och hans självförvållade huvudvärk…

För att ingen ska tro att jag har övergivit frågan, så vill jag berätta att jag försöker ta reda på vad Göteborgs grundade sitt beslut på.

Och alla ”krav” är tämligen luddigt formulerade. Från Skolverkets hemsida: ”Alla rektorer och förskolechefer som huvudmannen anställer måste även fortsättningsvis ha pedagogisk insikt som de ska ha skaffat sig genom både utbildning och erfarenhet.”) Nu tappade jag fokus lite, ursäkta, men det har liksom kommit att bli ”särintresse” av hela alltet och på den (med goda avsikter stensatta…) vägen är det väl fortfarande; upp genom hela det svenska grund- och högskolesystemet med något lysande undantag, kanske.

Som min favoritförfattare Willy Kyrklund en gång sa, beträffande vikten av att mer syssla med människan (och indirekt alltså språket) än med själva överlevandet enbart: ”Där skulle man då kunna få ett för­svar för kons­ten, som då bringar oss att något bättre för­stå oss själva och den situation i vilken vi befin­ner oss. Man har ju dock större möj­lig­he­ter att över­leva om man har klart för sig hur illa det står till, än om man inte anar det.”

http://www.10tal.se/?p=379

Ber också om ursäkt för längden!

Den diskussionen kan ”vi” aldrig vinna. Men jag vill läsa vad universitetet faktiskt sade för att kunna bilda mig en uppfattning.

Börja med en analogi, vad man brukar kalla ”skoaffärsproblemet”. Du har skoaffär och tiderna är bistra, så till den milda grad att dina inkonster/vinster nätt och jämnt räcker till att köpa nya lager från grossisten. Du säljer 38 olika sorters skor i alla storlekar, och du säljer ungefär lika mycket av alla 38, såpass har du under de dåliga tiderna slipat ner din lagerhållning. Problemet är nu att du inte kan skära ner på någonting mer. Du kan inte sluta köpa in fler röda sandaler, för då tjänar du inga pengar på kunder som vill ha röda sandaler. Du kan heller inte sluta sälja, säg, storlek 41 i ett större eller mindre urval skosorter, för då kommer det så klart en massa kunder som vill ha 41:or.

Eller enklare uttryckt: skär du ner på dina tillgångar så skär du proportionerligt ner på din potentiella vinst.

You get my drift…? Ett större universitet typ Göteborg handlar så klart med immateriella tillgångar – kulturellt kapital, om man så vill – men som jag ser det fungerar det på ungefär samma sätt. Stänger man ner den förhållandevis lilla, men prestigefyllda, italienska institutionen så skär man ju ner mycket mer än bara den post i universitetets räkenskaper som institutionen utgör, för själva prestigeförlusten ”förstorar” nerskärningen exponentiellt – vilket för med sig en massa mer eller mindre förutsebara resultat: främst då att potentiella ”vinster”, dvs studenter som vill läsa italienska i Göteborg, och nu i stället söker till Lund, eller vad det nu kan vara. Men också i så måtto universitetets utbud av ämnen minkas, vilket ”sänder en tydlig signal” (sorry) om universitetets allmänt krassa syn på humaniora, dvs en annan form av kulturell kapitalförlust…

Det var nåt liknande som hände med de mindre postkontoren i det här landet, och vad som i princip alltid händer när man lägger rena räkenskapsmatriser över immateriella tillgångar. Inte bara en konkret förlust i uteblivna kunder/studenter med pengar i fickan, utan en abstrakt förlust av de värden som ligger inbyggda i sånt som kunskapsförmedling och postkontorens roll som ”community hubs”, lokala sociala fokus.