Brodow/Edqvist/Ehnmark/Kavaleff/Öh

Härom dagen läste jag än en gång Strindbergs Pelikanen. Jag har detta kammarspel i ett häfte som ser ut så här:


klicka för större bild

I häftet finns också en välgjord introduktion till Strindbergs dramatik i allmänhet. Dessutom innehåller det en rad förslag till hur pjäsen skulle kunna spelas av elever i en gymnasieklass. Och så finns det ett antal läsuppgifter. Egentligen hade jag enbart tänkt läsa själva dramat, men efter en stunds bläddrande kom jag att läsa igenom alla instruktioner och uppgifter. Det var en oväntat fascinerande läsning. Jag citerar lite ur uppgifterna:

Miljön

Tid och plats för dramat. Försök med hjälp av olika detaljupplysningar (elektriskt ljus, ”Camorra” osv.) tidfästa dramat. Kanske uppgifterna om kompositörerna till musikinslagen kan vara till någon ledning. Använd uppslagsböcker, särsklit musiklexika. Möjligen kan också scenanvisningarna användas.

Jämför rumsbeskrivningen i Et dukkehjem med den i Pelikanen.

Handlingen

Peter Hallberg har i en uppsats om Strindbergs kammarspel menat att utgångsläget i Pelikanen erinrar om Hamlet. Motivera.

Pjäsen har ett tydligt händelseförlopp, men detta baseras i mycket på sådant som hänt dessförinnan. Vad t.ex.? Peka på något textställe som kan sägas utgöra en väsentlig del av expositionen.

Dramat har ett slags peripeti – en vändpunkt – där barnen går till motanfall mot modern och mågen. Var finns den?

Under hur lång tid spelas dramat?

Grundtanken

Varför heter dramat Pelikanen?

Herbert Grevenius uppfattar Pelikanen som ”en uppgörelse med en viss borgerlig livsstil, den flotta gesten och trevna familjegrupperingen utåt”. Motivera och exemplifiera med avsnitt i pjäsen.

Hur ser författaren på generationsproblemet?

Tolka slutscenen.

Jämför slutorden i Pelikanen med läroverkslärarens i Toteninsel, när han vaknar på de dödas ö.

etc.

Efter läsuppgifterna följer en lång rad mer eller mindre fantasifulla instruktioner till iscensättande respektive improvisationer kring rollerna.

Medan jag läste var jag tvungen att se efter från vilket år den här boken är. 1972. Min egen gymnasietid, en tid då den gamla skolan ganska nyligen demonterats och något nytt strömmat in och fyllt salarna: mindre auktoritetsbundenhet, ifrågasättanden av gamla sanningar, större frihet, nya tankar om gruppers dynamik, men också en tid av antiintellektualism, av delvis infantila föreställningar om att nytt med säkerhet är bättre bara för att det är nytt.

Under läsningen får jag en känsla av att häftet tillkommit under en – kort – guldålder, en tid då gammalt förstelnat rensades ut, men då de flesta lärare och läroboksförfattare ännu hade mycket djupa och vida kunskaper att ösa ur och använda till att möblera om i skolvärlden, att ha som bas för sitt experimenterande med det nya. Den nya friheten hade mängder av gediget stoff att bolla med och skapa djärva tankebyggen och kreativa praktiska lösningar med.

Jag läser lite i avsnittet ”Levande dekor”:

a. Människor föreställer föremål i interiören

Dekoren för en kort scen formas genom en gruppering av personer. En levande dekor för en scen ur Pelikanen kan innebära en betoning av det spöklika i stämningen och detta alldeles särskilt om de som spelar kulisser agerar med i spelet på lämpliga ställen. Själva dekoren kan synas hota rollpersonerna – dvs särskilt modern.

Projektioner av porträttet eller av bilder som uttrycker pjäsens stämningar kan bli en god komplettering.

Levande dekor passar både för tittskåpsscen och arenascen även om partiell arena är mera funktionell än helrund eftersom denna spelplats gör en fondvägg möjlig att använda för projektion.

Jag tänker också att svenskämnet måste ha haft en helt annan plats och helt andra mål i den svenska skolan på den här tiden än det har idag.

Kommentera