Jag förstår ju att alla de här byråkratiska irrgångarna och trögheterna är en form av dold arbetslöshet. Å andra sidan finns det ju mängder av områden där det verkligen behövs arbetskraft (om jag får vädra min naivitet lite). Tack och lov att det finns filosofer eller visa och goda män som Stanko. Allt det där som händer på polisstationen verkar så löjligt och futtigt, så utan all betydelse, när jag lyssnar på Stankos ord om den Höga Porten och den Glagolitiska Vägen.

”En av mina kroatiska väninnor är sedan början av året minister. Inte ett av de tyngsta och viktigaste ministerierna; men ändå. Jag frågar henne hur många fast anställda hon har på ministeriets lönelista. Femhundra. Femhundra? Det låter som oroväckande många för ett så litet land som Kroatien. Och hur många skulle hon behöva för den politik hon vill genomföra? Svaret kommer som skjutet ur en kanon: trettio.

“Alltså tänker du avskeda de andra fyrahundrasjuttio?”

Ministern ser medlidsamt och samtidigt spotskt på mig, denne transalpine, men inte ens blonde dumskalle. Nej. Så bokstavligen dödsföraktande är hon ändå inte. Dessutom har hon en son som varje dag går till skolan. Och olyckor händer så lätt.

Alltså kommer nästan femhundra anställda att också efter det att min väninna inte längre är minister kunna fortsätta att varje dag gå till det kontor som inte finns för att utföra det arbete som där inte väntar på dem. Bara den lön de uppbär för detta existerar i sinne­världen.”