Just nu finns det många turister här i Zagreb. Under den långa hettan flydde de flesta till havet, men nu när det bara är varmt och vackert väder så är de tillbaka. Igår på spårvagnen hade jag kunnat tro att jag var i Spanien. Nästan alla talade spanska och det högt och ljudligt. Runt omkring mig satt ett gäng unga tjejer och pladdrade och flamsade. Spårvagnen stannar vid parken Zrinjevac och en gammal man stiger på genom dörren närmast oss. Han griper lite fumligt efter stroppen i taket, får tag i den och ställer sig mellan diverse utstickande ben och fötter. En stor rund tjej snett bakom honom reser sig upp och knackar honom försiktigt på axeln. Han vänder sig om och hon visar på platsen hon just gjort ledig. Han bugar lätt och sätter sig. Det spanska ordsvallet fortsätter. Två hållplatser senare, strax före Branimirova, reser sig mannen och går mot dörren, men innan han stiger av knackar han försiktigt den vänliga flickan på axeln. Hon vänder på huvudet, han tar ett steg bakåt och kastar en slängkyss åt hennes håll, bugar lätt och kliver av. Flickan kollar snabbt att hennes väninnor sett och utropar sedan med värme: ”¡Qué macho!”