”Vintergata” – ”Mliječna staza”

Igår fick Kjell Espmarks Vintergata i sin kroatiska gestalt, Mliječna staza, ligga bredvid de nyuppdragna rödbetorna på bilden. Det var en inledning till dagens dikt:

Kanske grävde man efter skatter
när man hittade dessa försagda skärvor,
de som är jag. Och blev besviken.
Men varför lyfte man då ut mig
i det vita ljuset som gör så ont?
Jag sov ju en sömn utan drömmar.
Minnet av far, dräpt över plogen,
och av mor med tiggarskålen tryckt i handen
är alltför svårt.
Ser ni inte hur jag våndas
under museets skiva av glas,
skärvor som lyser i skymningen?

Den här dikten nådde mig först via Sonja Bennets, den kroatiska översättarens, ord. Och den naglade fast mig, dikten om detta barnskelett från urtid under museets glasskiva, en dikt som talar för gravfrid för alla från alla tider och platser. Så här ser den ut i sin kroatiska dräkt:

Možda su tražili blago
kada su našli ove skromne krhotine,
te koje su ja.I ostadoše razočarani.
Pa zašto su me onda ipak izvukli
na bijelo svjetlo koje toliko boli?
Počivao sam u snu bez snova.
Slika oca, zatučenog nad plugom,
i majke s prosjačkom škrabicom u ruci
preteška je.
Zar ne vidite kako se mučim
ispod staklene ploče muzeja,
krhotine koje sjaje u sumraku?

Det här är också en väg in i kroatiskan för mig. Det finns många vägar.