Mitt liv känns öppnare än någonsin förr. Det finns ingen självklar ”utveckling” kvar, inga idéer om att ”bli” något eller ”komma” någonstans. Och ändå lever jag i en rörelse. Ibland gapar skräckinjagande avgrunder under och framför mig och i vissa stunder förtvivlar jag. Men så märker jag att jag kan flyga och för den som flyger är avgrunder ju bara panoraman och vyer, det vet jag. ”Här på Jorden…”, skulle jag kunna börja en mening utan att för dens skull ha några som helst tankar på jämförelser med andra möjliga eller omöjliga världar eller himlar. ”Här på Jorden” betyder ett slags tyngdpunkt att vila i eller att spänna krafterna emot. På ett sätt är jag kanske ensammare än någonsin, men denna ensamhet är ingen brist utan ett rum som gränsar till tusentals andra rum och jag lever i en växling mellan möten, samvaro, samförstånd och avstånd från alla andra (utom Londi). Det gäller att inte försöka hålla fast något, fast egentligen ”gäller” inte heller det. Kanske är mitt liv en kryssning eller en seglats på vinden…