Här närmar vi oss sanningens ögonblick, som i det här fallet är tre. Imorgon kväll spelar svenskstudenterna Strindberg på Lutkovno gledališče i Ljubljana. Och nästa vecka blir det här i Zagreb. Korridorerna och salarna på universitetet här susar av det nya språket strindbergska, som består av små splitter ur de dramafragment som ska uppföras snart. ”Hon är galen”, säger någon och alla vet varifrån orden kommer. Eller så uttalas den här frasen i någon sal: ”Jag vet hur det är, men jag kan inte säga det”. Man hör ”Asch, Klara! Ni är alltid…” och vet fortsättningen. Och talet två har blivit magiskt, för vad är två gånger två? ”Det är två två.” Och alla vet vilken blick som hör till: ”om inte flickan vill…”. Och man sms:ar till varandra med frågor som: ”Å Jakob är du där? Kurrrre!”
Nej, ni har rätt. Detta gäller förstås inte hela universitetet eller hela fakulteten eller ens hela svenskinstitutionen, men det ligger i luften. Strindbergfeber.
Tillägg: en bild från eftermiddagens repetition i dräkter. Ni ser Ryttmästarn och en skymt av Pastorn i Fadren och ni ser också lite av textningen på kroatiska:
Och i Ljubljana har svenskstudenterna översatt novellen eller sagan Fotografi och Filosofi till slovenska. Någon gång för länge sedan har jag läst den, det vet jag, men jag blev ändå både förvånad och omskakad när jag läste den igen härom dagen.
Så här börjar den:
Det var en gång en fotograf. Han fotograferade väldigt; profiler och facer, knästycken och helfigurer; och han kunde utveckla och fixera, tona guldbad och kopiera. Det var en huggare! Men han blev aldrig nöjd, för han var en filosof, en stor filosof och en uppfinnare. Han hade nämligen filosoferat att världen var bakvänd. Det kunde man ju se på plåten, när den låg i utvecklaren. Det som var höger på människan blev här till vänster; det som var mörkt blev ljust, skuggorna blevo dagrar, blått blev vitt och silverknappar blevo dunkla som järn. Bakvänt var det.
≈≈≈
PS Det blir stilla här några dagar.