Vem vågar rädda översättarseminariet?

Jag kan inte släppa det här med hotet om nedläggning av översättarseminariet vid Södertörns högskola. Så här skriver Jan Stolpe i DN i sin presentation av utbildningen:

Litterära översättarseminariet vid Södertörns högskola har fungerat i tretton år och blivit en alltmer uppmärksammad framgångssaga. Seminariet är välkänt och respekterat bland dem som sysslar med litteratur inte bara i Sverige.

Och så här berättar han om det som nu sannolikt kommer att hända och om vad denna tanklösa hantering av ett stort värde skulle innebära och ytterligare något om kursernas innehåll och form:

Men nu är det slut på det roliga. Seminariet hotas av nedläggning och det fyrtiotal personer som redan lämnat in sina ansökningar till hösten får nog se sig om efter något annat att göra. Jag undrar om medlemmarna av fakultetsnämnden, som inom kort kommer att hålla i yxan, riktigt fattar vad som står på spel. Seminariet är unikt i sin art. Översättarkurser finns det numera på flera håll i högskolevärlden, men utbildningen på Södertörn är ensam om sin renodlat skönlitterära inriktning. Till formen är det en konstnärsutbildning: för antagning krävs inga betyg, man söker på arbetsprov och ska alltså kunna visa att man har talang. Arbetsproven bedöms av erfarna översättare som sedan undervisar i små grupper om fem-sex deltagare.

Dessutom presenterar han något av vad översättarseminariets deltagare har åstadkommit efter att de avslutat utbildningen:

Många nu verksamma översättare har gått på Södertörn, några har startat egna förlag – Sekwa, som utger kvinnliga franska författare, är ett av dem, Aspekt, som utger tjeckiska verk, ett annat. Zbigniew Kruszynski är sedan många år handledare för en grupp som översätter från svenska till polska och genom hans studenter har långt över hundra svenska verk publicerats i Polen.

Jan Stolpe pekar på det självklara i att något kan vara dyrare än något annat utan att för dens skull vara för dyrt:

Men att vissa kurser är dyrare än genomsnittet torde inte vara något okänt i universitetsvärlden och leder inte alltid automatiskt till nedläggning.

Han visar på det trista faktum att Södertörns högskola behagar ignorera att den härbärgerar en pärla:

I en skrivelse till fakultetsnämnden om seminariets framtid konstaterar prefekten Martin Wottle sorgset att seminariet ”är mer känt utanför Södertörns högskola än inom”. Det är väl just där det sitter. Varför är inte högskoleledningen stolt över att hysa litterära översättarseminariet?

Hela artikeln.

I samma tidning finns också ett upprop från ett antal bokförlag i Sverige som ger ut översatt litteratur, ett upprop som ber Södertörns högskola att sansa sig och ompröva sitt förhastade beslut.

SvD har också en artikel om eländet. Jag citerar en passage ur den:

Översättaren Aimée Delblanc är projektledare för översättarseminariet och beskriver beskedet som chockartat.

–Det är ett kulturellt kapital som slås sönder. Det har grundats flera förlag av deltagare som har gått hos oss och förlagen tycker att det är en kvalitetsstämpel att anlita översättare som har gått Litterära översättarseminariet, säger Aimée Delblanc.

Och den här:

–Utan översättarseminariet hade vi till exempel inte haft Orhan Pamuk direktöversatt från turkiska till svenska, säger Aimée Delblanc.

Artikeln i dess helhet.

Vad göra? Är det viktigt att översättarseminariet finns just på Södertörns högskola? Egentligen inte, det viktiga är att det finns. Var i Sverige fins en värdig mottagare av detta kulturella guld? Ingenstans? Kunde man kanske låta seminariet ambulera mellan olika universitet? Nej, detta är ingen ideallösning, men om det inte finns någon värdig mottagare vore det kanske ändå värt ett försök.