Månad: april 2012

När jag hade bott här i några månader började en föreställning om att stå med fötterna på två (is)flak på väg åt varsitt håll dyka upp som en bild på min inre vägg. Kanske berättade jag om det här någon gång. Nu har det gått mer än ett år sedan dess och de inre bilderna har steg för steg förändrats. Jag står här nu och det andra livet därborta i norr blir mer och mer overkligt, men samtidigt vet jag med hjärnan att detta nog inte kan bli mitt varaktiga hem, inte för att jag inte skulle kunna anpassa mig – det kan jag – utan för att stater, gränser och arbeten bestämmer över var jag ska vara. Ibland sörjer jag över detta och jag tänker på vilken hemlängtan hit jag kommer att ha när jag tvingas flytta norrut igen. Jag försöker leta efter utvägar, men i min ålder är det långt svårare att nästla sig in i ett nytt land än när man är ung. Jag vet detta och ibland sliter oron upp mig ur nattens sömn och jag har ändå av naturen fått en mycket god sömn i gåva. Det händer också att jag blandar ihop denna utmätta tid med livets. Men andra gånger ser jag mer sorglöst på alltsammans och jag tänker – glatt – att man ingenting kan veta om det som kommer. Och så gör jag små sidoupptäckter: Jag har till exempel märkt att jag börjar kunna kika in i den tjeckiska världen, som förr alltid verkade så främmande och stängd, bakvägen. Härom veckan hörde jag min hyresvärd tala tjeckiska i mobilen och jag hörde tydligt hans kroatiska brytning när han talade tjeckiska. Det gav mig en lustig känsla av att vara på insidan både här och där. Eller nu när min bosniska väninna i Vänersborg och jag igen har börjat arbeta med hennes texter om människorna i krigets Balkan: Plötsligt förstår jag mycket bättre vad de handlar om och jag känner samtidigt att jag är hemma både i Banja Luka och Vänersborg, ja, och så här i Zagreb förstås.