Härom kvällen när jag betraktade månens tropiska vagga på himlen här, tänkte jag på Gustaf Frödings dikt Jag ville, jag vore. Redan rubriken är en månvagga, eller hur? Och här går vi nu under blommande magnolia och jag drömmer vidare om Indialand:
Jag ville, jag vore
Jag ville, jag vore i Indialand
och India vore sig själv
med pärlor till grus och rubiner till sand
och slott, som på vinken av Akbars hand
drömts fram vid en helig älv.
Jag ville mitt hus var av bambuns rör,
där västvinden svalkades sval
av palmer, som skuggade utanför,
och dschunglen sjönge sin vilda kör
om jakter och strider och parningsval.
En flicka med hy som mahognyträ
och silke om höfter och bröst
satt lutad i skuggan av palmernas lä
— jag lade mitt huvud mot finvuxet knä
och lyddes till viskerskans röst.
Hon talade tyst om skymningens sus
om själarnes tusenårsfärd,
om Karmas kamp och Akasas ljus
och slocknandets ro i Nirvanas hus
vid gränsen av varandets värld.
Jag ville min själ kunde lossas ifrån
det vaknas förhärjade strand,
från kalla, förtorkade ögons hån,
jag ville, jag vore ett drömlands son,
en infödd av Indialand.
Jag minns att jag för ett antal år sedan tillsammans med en väninna under en resa längs Oder och Neiße – utan framgång – försökte ta mig genom stängslet till den nervanstalt i Görlitz, där Fröding tillbringade olyckliga – men kanske också lyckliga: hur kan man veta det? – månader. Stänk och flikar ska han ha påbörjat där…
Jag har en känsla att vi resonerat om detta förut men kan nu inte hitta några inlägg eller kommentarer.
I en upplaga av ”Gustav Fröding: Samlade dikter” finns en samling kallad ”Ungdomsdikter.” Under rubriken ”Lieder der Langeweile” finns verser som Fröding skrev under sin vistelse på nervkuranstalten. Titeln säger precis vad det är fråga om. Det är litet roligt att läsa dessa verser men på något sätt litet pinsamt också: att den store Fröding totade ihop sådana pekoral! Här är två exempel:
Es ist ein ewiges Klagen
ein ewiges ”Ach Herr Je”,
dem einen thut’s weh im Magen,
dem andern im Kopf tut’s weh.
och min favorit:
Die Wolken ziehen nach Norden,
mir scheint, dass die Wolken reden,
mir scheint, dass sie reden und sagen:
folg mit, folg mit nach Schweden.
Detta med anledning av Görlitz alltså.
Hej Bengt,
roliga att läsa ändå, de är liksom obekymrade om sitt enkla rimsmidande. Och nog är det väl sant att den ena har ont i magen och den andra i huvet. Fast den där med molnen är kanske lite väl, ja, vad säger man? Men han satt ju på en nervanstalt och då blir det kanske så i vissa stunder (att det begås en blunder).
Görlitz vill jag för min del gärna se igen.
Undras vad han fick för medicin på den tiden: Brom? Inte så bra för skapandet.
Men vad Indialand är fin; hade glömt minst hälften. Gillar hur han stavar djungel, det är lite extra drag i det. Vore något för en rappare att växa med.
Vilka ljuvligt vackra magnolior- just magnolians blommor tar mig till en helt annan värld- och ja, stackars Fröding men jag tycker om hans pekoral (också).
Gabrielle,
jag kom egentligen bara ihåg början och själva fläkten i rytmen, när jag satt här i fönstret och tittade på månvaggan härom kvällen. Sedan fick jag se. Ja, den tyskinspirerade dschungelstavningen river bättre och vildare.
Ingrid,
jag tyckte de fullblommande magnoliorna kunde få vara (från) Indialand här.
PS Sedan är det där med ”att gå under…” en liten Fontane-vink, fastän det ju är palmer i ”L’Adultera”. Eller är det inte ”L’Adultera”?
PPS Jo, det är det; jag kollade.Här är en länk till palmkapitlet.