Härom kvällen när jag betraktade månens tropiska vagga på himlen här, tänkte jag på Gustaf Frödings dikt Jag ville, jag vore. Redan rubriken är en månvagga, eller hur? Och här går vi nu under blommande magnolia och jag drömmer vidare om Indialand:
Jag ville, jag vore
Jag ville, jag vore i Indialand
och India vore sig själv
med pärlor till grus och rubiner till sand
och slott, som på vinken av Akbars hand
drömts fram vid en helig älv.
Jag ville mitt hus var av bambuns rör,
där västvinden svalkades sval
av palmer, som skuggade utanför,
och dschunglen sjönge sin vilda kör
om jakter och strider och parningsval.
En flicka med hy som mahognyträ
och silke om höfter och bröst
satt lutad i skuggan av palmernas lä
— jag lade mitt huvud mot finvuxet knä
och lyddes till viskerskans röst.
Hon talade tyst om skymningens sus
om själarnes tusenårsfärd,
om Karmas kamp och Akasas ljus
och slocknandets ro i Nirvanas hus
vid gränsen av varandets värld.
Jag ville min själ kunde lossas ifrån
det vaknas förhärjade strand,
från kalla, förtorkade ögons hån,
jag ville, jag vore ett drömlands son,
en infödd av Indialand.
Jag minns att jag för ett antal år sedan tillsammans med en väninna under en resa längs Oder och Neiße – utan framgång – försökte ta mig genom stängslet till den nervanstalt i Görlitz, där Fröding tillbringade olyckliga – men kanske också lyckliga: hur kan man veta det? – månader. Stänk och flikar ska han ha påbörjat där…