Till Kontovel

Ett av mina många mål med den triestinska resan var att se platsen för Umberto Sabas dikt Contovello, den dikt som i min svenska tolkning lyder:

Contovello

En man vattnar sin teg. Sedan kliver han ner
från berget för en liten trappa så brant

att det, när han går, verkar som foten sätts

i tomheten. Det gränslösa havet är där nere.

Han dyker upp igen. Han sliter ännu

med den grå jordplätten, full

av ris bland stenarna. Sittande
på krogen dricker jag detta kärva vin.

Jag ville se denna karga trånga plats uppklängd emellan himmel och hav. Från Piazzale Oberdan tog jag buss 42, en buss där man utan att knorra håller sig hårt fast i de anvisade handtagen, för det går undan och det rycker hit och dit. Chauffören verkar köra för att det är ”kul och farligt”. Efter en knapp halvtimme anade jag att jag nått mitt mål. Ingen visste, men jag klev av och på en husvägg såg jag namnet Kontovel:

Här uppe talar man nästan enbart slovenska. Nej, jag talade inte med någon för människorna verkade hålla sig undan, men jag såg namnen vid dörrarna och på gravstenarna – för jag slank också in på kyrkogården och vandrade omkring där en stund:

Och så läste jag på det trespråkiga anslaget om gudstjänster och begravningar bredvid den lilla vita kyrkan. Det var helt tydligt att slovenskan kommer först, att italienskan har något slags statlig roll och att den ganska underliga tyska texten främst har med historien att göra:

Men nu har jag kommit ett stycke från Sabas dikt. Här är kanske trappan:

Och här är kanske tegen, fast den i dikten är nog mindre:

De här katterna då, de är väl bara med på ett outtalat sätt?

När jag sedan skulle tillbaka ner upptäckte jag att det inte gick att köpa någonting alls i Kontovel, allra minst bussbiljetter, och jag hade ju bara en enkel biljett. Först tänkte jag gå till fots ner till Trieste, men så kom jag på att jag nog inte ville tillbringa hela eftermiddagen på den där slingriga bilvägen bland våghalsiga bil- och bussförare. Jag klev på bussen utan biljett och höll mig hårdare än under uppfärden i handtagen för nu var det verkligen bara full fart ner. Det hade varit både löjligt och absurt med en biljettkontroll mitt i denna svindlande skräckfärd.

≈≈≈

PS I Salongen finns en ny text – lite försenat insatt (på grund av nättrassel).

4 kommentarer till “Till Kontovel”

  1. Fin dikt, fina bilder! Du är en äventyrare – (äventyrerska?)
    Får mig att minnas Rilke-promenaden för några år sedan, högt över havet vid Duino. Jag såg inga änglar…

  2. Tack Lennart,
    ja, lite äventyrlig kan jag fortfarande tänka mig att vara. Och lite obetänksam var jag förstås som inte köpte någon returbiljett nere i stan, där det ju hade varit lätt. Jag började faktiskt gå nerför och vid en vägkrök mötte jag två slovenskor som sa att de kom från havet och så pekade de menande på sina trasiga byxben. Lite led vi väl av ett slags språkförbistring (vi talade en blandning av italienska, slovenska och kroatiska), så kanske missförstod jag något i deras berättelse. I alla fall avrådde de mig från att försöka gå till fots ner till Trieste. Och så kom plötsligt bussen susande och vi lyckades stoppa den och jag slängde mig på medan de fortsatte uppför berget.

    Jag föreställer mig Rilke-promenaden vid Duino ganska olika detta…

  3. Tack! Fint ändå, trots vissa lite väl hala åkningar. Men ser ju ändå landskapet och slottet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *