Trieste mötte mig som ingen annan stad någonsin har mött mig och jag fördes från plats till plats av vänliga och intressanta människor. Lördag eftermiddag befann jag mig plötsligt i Palazzo Gopcevich – som heter så efter den serbiske astronomen Spiridon Gopčević – på Italo Svevo-utställningen där: U.S. Ultima Sigaretta – Italo Svevo e il buon proposito (”proposito” betyder ”föresats”).
Palazzo Gopcevich, det mönstrade till vänster – bild från december 2011
Det är 150 år sedan Italo Svevo föddes och just den här utställningen handlar om hans texter på temat att sluta röka eller snarare om smaken hos den sista cigaretten eller de sista cigaretterna, för det blev många sådana. Först tassade jag om kring en stund i de tre rummen, tittade på affischer med cigaretter och cigarrer och tittade på montrar med diverse rökdon, läste nostalgiska, röksugna eller konstaterande citat ur romaner och brev på väggarna och lyssande till rösten som vällde ut från det ena eller andra hörnet. ”Undrar om man får fotografera”, tänkte jag och så gick jag fram till kvinnan vid disken i entrén. Jag sa någonting om att jag har ett nära förhållade till Svevo, att jag läst så mycket av honom, ja, att jag faktiskt har översatt några av hans texter till svenska och kunde jag inte få ta lite bilder. Kvinnan lyssnade intresserat och sa att det egentligen var förbjudet att fotografera, men att hon inte skulle titta så noga om jag gjorde det på ett försynt sätt. Jag tackade och gick in i det inre igen och tog några (kanske inte särskilt bra) bilder på texter,
Idag upptäckte jag något jag inte mindes längre. De första cigaretterna jag rökte finns inte längre i handeln. Omkring 1870 fanns det i Österrike sådana som såldes i pappaskar med märket med den tvehövdade örnen.
Italo Svevo, Zenos bekännelser, kap. 3 – Att röka
och föremål med texter till:
”15.4 1890 klockan halv fem. Min far dör. U.S”. För den som inte vet det kan jag säga jag säga att de två sista bokstäverna inte betyder United States, men ”ulitma sigaretta” (sista cigaretten).
Italo Svevo, Zenos bekännelser, kap. 4 – Faderns död
Sedan gled jag in i det lilla rum där en film på tolv minuter visades om och om igen. Jag tog två bilder, en på den romantiska piren, Molo Audace:
och på en rökande Italo Svevo eller Ettore Schmitz:
När jag kom tillbaka till disken i entrén tog kvinnan, som sedan presenterade sig som Elena B *, fram ett litet ”paket” och räckte det till mig
och sa:
”Per l’ultima partigiana della cultura!” Sedan berättade hon att hon tillhörde den slovenska minoriteten i staden och jag fick veta så mycket nytt att jag knappast klarade att smälta det, men det är en annan historia.